Moorea.

S/YAriel IV 1999-08-29

Resebrev 60: Moorea.

Kanske näst sista kapitlet i sagan om "the bond" för seglare i franska polynesien är färdigt. Efter mycket bråk hade vi betalt en deposition som skulle säkra att vi inte lurade oss kvar i landet. Lagtexten från 1939 sades vara hemlig. Argt stegade jag upp till rådhuset. En synnerligen vänlig engelsktalande chefsperson bad om ursäkt för deras gammaldags byråkratiska system. Efter två minuter i telefon meddelade han hos vem jag kunde hämta lagtexten. Så länge inte någon ifrågasätter lagen tydligt händer ingenting, och seglarna måste fortsätta betala, sa han. "Soulmate" och "Yangshou" betalade inget. Ingen frågade dem om de betalt. "Discovery" hade ett suddigt faxpapper om att biljetter hem fanns bokade. De slapp betala. "Danish Twins" betalade för en person. Deras kapten sa att han inte hade pengar och slapp betala. Paret på "Karmawind" visade ett intyg från banken om att deras VISA-kort gått ut. De behövde inte betala. Så var det med den lagen.

När vi efter två veckor klarerade ut från Papeete och Franska Polynesien fick vi våra sexton tusen kronor tillbaka. I polynesiska franc. Nästan uttröttade av sällskapligheter på Tahiti seglade vi en skimrande morgon över sundet till gudomligt vackra Moorea. Efter att ha sett solen gå ner bakom Mooreas bergiga kontur varje kväll var det spännande att göra öns bekantskap på närmare håll. Vågor skvalpade mot ringrev. Innanför turkos lagun och gröna frodigt beklädda höga bergstoppar. Storslagna vyer längst in i Cooks djupa Bay. Femtio båtar för ankar där det fanns två för tio år sedan. Några smakfulla turistställen med palmklädda hus på ben, i strandkanten. Längre bort fina små franska sommarhus. I buktens sköte börjar vandringsväg till vildmark.

Matsäcksutrustade vandrade vi med Karen, Sam och deras barn, från amerikanska "Rhapsody", uppför en skogsväg, i kringelikrokar runt ananasodlingar. Vi kunde inte låta bli att avsmaka. Färsk ananas som dröp av sötma så att ätarna var tvungna att slörpa. Gudagott! Stig över doftande, bördig skogsjord med tre meter höga ormbunkar, lianer, stammar i berg- och dalbaneformationer eller för balansgång på cirkus. Och höga höga träd med rötter som samekåtor. Eller andra ännu högre träd med tunga rotsystem mot marken, som skulle givit John Bauer inspiration till än mer fantastiska trollbilder. Eric och Sam trummade på stammar och fyllde skogen med vild rytmmusik. Vid en gammal samlings- och gudaplats; "marae" vilade vi skuggan och funderade över till vilka gudar, som djur och ibland människor, hade offrats på stenaltaret framför oss. Den äldsta maraen på Moorea har tidsatts till 900-tal. Samtidigt offrade vikingar i Norden till Oden och Tor. Skönt var det att gå, och kämpa sig uppför berget. Seglarmotion består mest av simning, stegeklättring och mothåll i rullande dyning. Våra vandrarmuskler var ovana, men glada över att få komma till användning. Mina gamla gympadojor som tjänat troget i många år gav mig för första gången blåsor på tårna. Fötter blir större i värme.

Vi plaskade i en strilande bäck. Härligt att plaska med kläder på. De torkar fort igen. Vårt svenska myggmedel lurade inte lokala mygg. Sam sprayade med amerikanska dubbelgiftiga ångor. Andlöst betagande utsikt över halva ön när vi nådde stigens slut. Sista biten hem fick vi skjuts på flaket till en liten familjelastbil på utflykt. Vänliga goa polynesier. En simtur runt Ariel för att svalka av sig och en sötvattenssköljning med plastpåsedusch på akterplattformen. På lördagskvällen rompunsch på Rhapsodies enorma akterdäck. Stort bord med sittplatser för sexton personer. Kvällsmat i Ariels lilla sittbrunn som vi tyckte var så stor när vi seglade hemifrån. Med många andra dingar från hela världen, förtöjde vi vid en liten brygga intill palmhyddshotellet. Hotellets gäster och seglarna förnöjdes vid en härlig lokal musik- och dansuppvisning. Alla våra barn fick blomsterkransar.

Jens och Rasmus var glada för kompisarna från Rhapsodie och busade runt på hotellets strand. Christian hittade Patrick från Sverige att prata med. Eric hade sin nya blommiga Tahitiskjorta på. Ariel låg tryggt på redden utanför. Inga häftiga vindkast eller vågsvall störde vår idyll. En lycklig lördag för hela familjen. Inte alla långseglardagar är sådana. Nu väntar vi på en reservdel till generatorn innan vi långsamt drar mot Bora-Bora och Samoa.

Birgitta Boye-Freudenthal.