Mera Tahiti.

S/YAriel IV 1999-08-22

Resebrev 59: Mera Tahiti.

Varför kallar man Stilla Havet för Söderhavet? Bara hälften ligger på södra halvklotet. De mest omsjungna Söderhavsöarna, Hawaiiöarna, ligger på norra halvklotet. I Bengt Danielssons fantastiska bok, om hans arbete i Söderhavet under trettio år, finns alla svar. Spanske upptäckaren och erövraren Balboa döpte år 1513 havet till Söderhavet, efter att driven av guldtörst, under tre veckor ha kämpat sig genom Panamanäsets väldiga urskogar. När Balboa fick syn på det nya havet låg det faktiskt rakt i söder. Han visste inte att Panamanäset visserligen går i en båge från öster till väster, men att det håller samman två kontinenter som ligger i norr och söder. Den nya oceanen borde fått heta Västerhavet.

Nästa fråga blir förstås om varifrån Söderhavet fick sitt lika ofta använda namn, Stilla Havet. Det namnet är lika galet som det Balboa hittade på. Den portugisiske upptäckare Magellan seglade 1521 över Söderhavet för att undersöka om det gick att hämta kryddor "bakvägen" från Asien. Under nästan fyra månader färdades hans skepp över öppet hav utan en enda storm eller oväder. Man förstår väl att denna makalösa vädertur fick Magellan att anse Stilla Havet vara ett lämpligt namn. Tvåhundrafemtio år senare fick Tahiti och dess kringöar namnet Sällskapsöarna av kapten Cook. Han skriver själv att namnvalet föranletts av att öarna ligger så nära varandra att de bildar ett sällskap av öar. Alltså inte, som många tror, av invånarnas onekligen mycket sällskapliga läggning.

Synnerligen sällskaplig blev den tid Ariel IV tillbringade på Tahiti. Födelsedagsbjudningar, amerikanska cocktailpartyn, internationella barnkalas, tackluncher, häftiga avskedsfester, knytkalas, solnedgångssamlingar, seglingstävlingar, discoutflykter, gathörnsmöten, myndighetsuppvaktningsgrupperingar, reservdelsdelegationer, hjälpkonstellationer, dingelagargäng och lindragare. Seglare är enkla och lättsällskapliga människor. Internationell representationen gör sällskapet kul. Christian hittade den lokala modellflygarklubben som har tre medlemmar. Tidigt en morgon flög de från en bergstopp, mer neråt än uppåt. Roligaste sällskaplighet var mötet med Henri från Finland och Lawrence från Frankrike som tillsammans lämnat båda sina land för att få se mer av världen. Med ett barn och en tonåring flyttade de från Normandie, med böcker och tandborstar, för att exportera fisk och laga fiskebåtar på Tahiti. Livet därhemma gick alltför fort, tyckte de.

Världen måste vara större och mer spännande. Som sambos fick de kämpa hårt mot Tahitisk byråkrati. Lawrence var som fransyska önskvärd. Henri ville man helst sparka ut. Att Finland är med i samma Europeiska union som Frankrike var man inte intresserad av. Lawrence och Henri lånade ut sin stora dubbelsäng och badrum till oss lyxsvultna seglare. Själva sov de i ett tält i trädgården. Vi bredde ut oss under ett enormt myggnät och duschade tre gånger. Vi satt på stenbänk under ett brödfruktträd och utbytte upplevelser. Barnen såg "Toy Story" på franska. Christian trivdes gott med tre franska tjejer som sällskap. Henri plockade avokados åt oss att ta med hem. Polynesier i husen runt omkring spelade hög musik och drack för mycket öl. Ingen fiskade. Tjusiga surfare stilade över revet. Vi simmade tillsammans med vår värdfamilj i havslagun och vandrade i storblommande djungel upp längs en brusande flod.

Veckoslutet blev innehållsrik semester. Hur vi nu kan ha semester från tre års semester. På posten i Papeete hittade vi brev och paket, poste restante hemifrån. O vilken lycka. Där fanns också den nya axel, som ska ersätta dunderlagningen på Gandalf. Dubbel lycka. Uschigt nervöst är det, att stå väntande i poste restante kö, med alla familjens pass i handen. Finns det nåt hemifrån eller ej. Om det inte finns, måste man slåss för att hitta åtminstone det som är föraviserat. Så viktigt och efterlängtat. I Papeete hittade vi det första Internetcaféet efter fyra månader sedan Panama. Från en fallfärdig plaststol öppnade vi vår hotmail och hemsida.

Elvatusen besök på hemsidan. Många, många härliga människor önskar oss lycka till. Och väldigt många skulle vilja göra något liknande. Den dagen hade vi grälat ombord. Om salta blöta handdukar på golvet och om alla skor, badkläder, snäckor och verktyg som låg slängda överallt. Småsaker så att vi skämdes stort när vi läste våra mail.

Birgitta Boye-Freudenthal