Tahiti.

S/YAriel IV 1999-08-15

Resebrev 58: Tahiti.

Hur kan det fortsätta att finnas så många fina platser på jorden. Efter att ha använt nästan alla superlativer, om flera platser, känns det svårt att förmedla lika positiva intryck av nya ställen. Men vi är så funtade. Varje plats har sin charm och vi upplever den helt och fullt när vi är där. Baksidorna ser vi också, men inte tydligt under våra korta besök. Först efteråt kan vi se platser i perspektiv. Trinidad och Tobago var till exempel mer intressanta än Karibien. Men det visste vi inte när vi öste superlativer över Karibien. Först Galapagos, sedan Marquesas och därefter Tuamotoöarna intog snabbt den främsta platsen i våra hjärtan. Och när vi seglade in mot Tahiti och såg solen som ett flammande hjul gå ner i väster bakom Mooreas taggiga siluett, räckte inte ens vykortsliknelsen till för att beskriva platsens skönhet.

Dessa öar är atoller med sina vulkanberg kvar i mitten. De har riklig tillgång till vatten, odlingsmöjligheter, jakt och djurhållning. Och de omges av skyddande ringrev och fiskrika laguner. Tahitierna har kvar sina förfäders gästfrihet. Redan år 1769 fick kapten Cook och hans mannar njuta av läckra frukter, feta grisar och kärvänliga kvinnor. De tre första dagarna i Papeete slogs vi mot "the bond". Vi ville inte deponera fyrtiotusen kronor som säkerhet för att vi skulle lämna landet inom tre månader. Plus ett par tusen för avgifter av olika slag. Immigrationen sa att vi måste betala fem "bonds" enligt gällande lag. "Direction de la Reglementation et du Controle de la Legalite" sa att vi måste betala enligt gällande lag från 1939. Vi fick inte se lagtexten. Den är hemlig. Banken, som skulle få alla våra avgifter, tipsade om "Treasure Public" som handhar "bonden" avgiftsfritt. Immigrationsmyndighetens chef sa att vi kunde slippa betala "bond" för barnen. På Treasure Public betalade vi slutligen sextontusen kronor för oss vuxna. Kompisbåtarna "Yangshou" och "Soulmate" blev inte ens tillfrågade om de hade, eller tänkte, betala någon "bond". Så det gör de inte. Kanske samlar vi ny energi och besöker borgmästaren. Där borde vi kunna ställa saken på sin spets. Kan en antik lagtext, som handlar om så mycket pengar och berör så många människor verkligen hållas hemlig?

Längs hamnpromenaden låg gigantiska katamaraner och andra könlösa charterbåtar, väntande på dollar. Längre bort, ankrade med långa linor till en smutsig stenstrand, låg gästande långfärdsbåtar. På stranden fanns många många smäckra kanoter med löstagbara utriggare. Ariel krympte när vi backade in i raden bredvid fyrtio meter långa segelbåten Maria Christina från Finland. Matros Sebastian från Vasa och kapten Dimitri från Grekland visade oss båten med bar och fyra generösa soffgrupper i salongen, stort kök, fullt utrustat kontor och mängder av hytter, var och en med toalett och dusch. ägarens sovhytt var dubbelt så stor som Ariels salong. Till besättning fanns två dubbel- och en kaptenshytt. I salongen, där en stora målning med guldram hade hängt en gång, levandegjordes ibland en stor skärm med rörliga bilder från vår tid. Två videokvällar var lyx för Ariel crew.

Jämngråa lakan och handdukar fick tillbaka sin ursprungliga färg i tvättstugan på Maria Christina. Maskintorra blev de, i torktumlare. Tre stora generatorer ombord ser till att alla apparater får 220 v ström. Dimitri, Sebastian och en mekaniker som hade semester, jobbar jämt för att hålla skeppet i skick. Maria Christina seglar långsamt runt jorden. ägaren, en finsk pizzamiljonär, kommer ner med sin hustru, fyra döttrar och en kock fyra gånger om året. I december kommer de till Fijiöarna för att vara med om millenieskiftet vid datumgränsen. Staden Papeete fångade oss med sin stökiga, myllrande, söderhavsfranska, vänliga atmosfär. Dignande grönsaks- och köttdiskar som vi inte sett sedan Europa. Blommiga färgstarka kläder vandrade omkring på både yppiga vackra Gaugainkvinnor och nätta fräscha fransyskor.

Tahiti har under de fyra sista årtiondena blivit alltmer franskt. Omkring tiotusen militärer och tekniker och deras familjer, har flyttat med atomvapnen till Polynesien. Franska affärsmän, krögare och hantverkare följde i deras spår. Men vi såg mest polynesierna; gamla vackra kvinnor som flätade blomsterhalsband och palmbladshattar, män som tillverkade smycken av snäckor och pärlor, träsnidare och fiskare, unga arbetande män och kvinnor och de älskade barnen i skaror. Hela Ariels besättning fick nya badkläder och kortbyxor. Ariel fick diverse nya reservdelar. Börsen var hårt ansträngd.

Birgitta Boye-Freudenthal