Atolliv - Tuamoto.

S/YAriel IV 1999-08-01

Resebrev 56: Atolliv, Tuamoto

Lågstadiebarnen på Raroia har en liten sliten skola alldeles i strandkanten. Alla går barfota dit. Raroia tillhör en vidsträckt ökommun med Makemo som huvudort. Mellanstadiebarnen åker varje vecka båt till skolan i Makemo. De barn som önskar fortsätta på gymnasium eller universitet måste inackorderas i Papeete på Tahiti, som är Franska Polynesiens huvudstad. Många ungdomar dras till Tahiti. Byn på Raroia är splittrad av det frekventa åkandet till Papeete och många hus står tomma. Samhället lever inte längre helt och själv.

När vi hälsade på var det sommarlov. Barnen på Raroia tumlade om i vattnet vid byns lilla kaj. Av försiktighet gentemot hajar simmar de inte långt ut. Rasmus och Jens vill inte gå iland själva. Först trodde vi att de var blyga eftersom de inte kan prata franska och inte förstår vad de infödda barnen säger. Jens tycker det är jobbigt när barnen samlas omkring honom, tittar på hans blonda hår och skrattar. Kanske är det lite så det känns att vara invandrare i Sverige. När vi ligger ankrade utanför byar stannar barnen mest ombord och tillverkar pennhållare av bambu, smycken av snäckskal, kokosnötskålar och flaskskepp. Vi har sommarlov från skolan ombord. Christian har gjort ett vackert handtag i rosenträ till sin machete. Med hjälp av solstrålar och ett förstoringsglas har han bränt in sitt namn i runskrift, och en stiliserad sköldpadda från Marquesas.

Machete är bästa verktyget för att öppna kokosnötter. Det gör vi ofta nu. För att dricka när vi vandrar och är törstiga. För att äta när mellanmålsmagen skriker. För att krydda och spännandegöra fiskrätter. Och för att skölja runt med lite rom, nån gång när det är fest. På Ariels fördäck står en stor korg full med runda kokosnötter. ännu rundare och mycket mindre är de svarta pärlor vi köpt. De är kvalitet D och kostade inte en förmögenhet som kvalitet A skulle gjort. Barnen fick några extra på köpet. Pärlodlaren Rogno berättade stolt om sin äldste son som är pärlbedömare i Papeete. Han avgör varje perfekt pärlas kvalitet och pris.

Under en seglingsnatt till atoll Makemo satte vi på radarn minst en gång i timmen för att säkert hålla avstånd till lurigt låga rev och öar. Innan GPS:ens tid var det få seglare som vågade sig genom dessa vatten. I Makemo by med några hundratal invånare finns en katolsk katedral. Stor ungefär som en vanlig svensk landsortskyrka. I förhållande till de små husen i Makemo ser katedralen gigantisk ut. I samma lilla by finns också en protestantisk- och en mormonkyrka. En söndag morgon strax före åtta stod vi, benblöta efter dingetur, på kajen och bytte diskret till torra långbyxor och finskjorta. Det hade tagit lång tid att hitta fem par användbara långbyxor längst in i stuvutrymmena på Ariel. Från alla håll kom bybor gående i fina kläder. Kvinnor i färgstarka klänningar med en blomma i håret eller en halmhatt. Män i färgstarka skjortor och mörka byxor. Alla hälsade och log. Fem blonda huvuden väckte viss uppmärksamhet i katedralen. Den var full med människor i alla åldrar.

Vi satt där i kanske en timme och lät oss ryckas med av underbart melodiska sånger. Jag fick tårar i ögonen. Det var varmt om benen. Korta texter lästes på Tahitispråk och några på franska. Mitt i mässan stod alla upp och höll varandra i händerna. Sedan tog vi bänkgrannar i hand och kindpussades. Efteråt hälsade prästen speciellt på vår lilla marina delegation. Vi gick till affären. Där fanns potatis, lök, konserver och en liten frysbox med kyckling och glassbägare. Vi köpte konserverat smör och konserverad ost och lyxade oss med varsin glass. Den första på flera månader. Det smakade gudomligt.

På väg tillbaka passerade vi två slitna basketbollplaner, en fotbollsplan, en liten sjukstuga och ett jättebygge som skulle inhysa borgmästaren och den franska polisen. Utanför flera hus stod män och byggde stora båtar av plywood. De förses med enorma utombordsmotorer för att ägarna snabbt ska kunna fräsa över lagunen till mindre bosättningar, pärlodlingar och fiskeställen. Vi diskuterar fram och tillbaka om vi ska segla några småsträckor och undersöka fler atoller eller om vi ska ligga still en vecka på något vackert ställe och sedan segla direkt till Tahiti.

Glatt fundersamma blev vi när vi insåg vilka seglingssträckor vi numera så lättsamt pratar om. Inför semester därhemma diskuterades huruvida vi skulle segla till Torekov och därefter en dag i taget till Halmstad, Varberg och Kungsbacka för att nå Göteborgs skärgård. En hel semestervecka kunde gå åt för att komma fram till målet. Så mycket lättare det blir i framtiden. Vi kan lätt segla, i ett eller flera dygn, och komma fram till Göteborg direkt. Eller till Stockholm, England, Medelhavet eller vart som helst.

Birgitta Boye-Freudenthal