Makemo - Tuamoto.

S/YAriel IV 1999-08-08

Resebrev 57: Makemo, Tuamoto.

Ringrevet på Makemo har två öppningar. Genom den norra seglade vi in i lagunen. Under två dagar gled vi långsamt för bara storsegel längs insidan av revet. En timme turades vi om att sitta, i gassande sol, på vantspridaren högt upp i masten varnande för revhuvuden inne i lagunen. Här finns inga sjökort. "Eyeballnavigation" är enda möjligheten att hitta rätt. Med solljus bakifrån var luriga rev lätta att se. Utsikten uppifrån masten var ögonbedövande. I norr ligger små palmklädda söderhavsöar på ringrevet. Några är bebodda. Längre åt väster och öster syntes revet mest högt och bart. I söder slog kaskader av brottsjöar över revet och vattenföll ner i stilla lagunblått. Hela atollen mäter kanske fem gånger två landmil.

I min föreställningsvärld därhemma såg jag atoller som mycket mindre och tänkte mig lagunerna som fotbollsplanstora fristäder från Stilla Havets svall. Platser som har fått fantasibild i mitt huvud, ser alltid ut på annat sätt i verklighet. Varenda gång det händer blir jag förvånad. Verklighetsbilder har starka konturer och tydlig känslomässig laddning. Vi kommer alltid att längta till vissa av de platser vi besökt. Några kommer vi tillbaka till. Vetskap om att de finns ligger inuti oss som en rikedom. Vid Makemo södra passage ankrade vi bland uppstickande revhuvuden. Korallen levde och skiftade genom vattnet i regnbågsfärger. Vattnet var klart och gav oss akvarieliknande genomsikt till botten på tio meter. Fantastiskt fint att kunna stå på däck och titta ner på allehanda färgrika fiskar som ensamma eller i stim, lekte runt skulpturala korallformationer. Med snorkel och simfötter, kändes det som att flyga när vi låg i vattenytan och simmade fram över undervattenslandskap.

När tidvattenström gick in genom revpassagen flög vi fort över botten. En stor barracuda flög bredvid. Jens drog med sig dingen som vi hoppade upp i varje gång vi såg en haj nära. Det var ofta. Blåprickiga "groupers" gled lättjefullt runt reven. Eric följde en, först med ögonen och sedan simmande med harpungeväret. Jag och Rasmus höll hajvakt bakåt. Fullträff. Den fångade fisken försökte desperat fly in i en korallhåla. Vi sökte oss upp i dingen. Eric langade ner "groupern" i en spann. En halv minut senare hade vi sex hajar runt oss. De kände blodlukt och kom glidande som skuggor på jakt efter byte. Vackra men hotfulla. I storlek en till två meter. Att se dem simma under vatten, utan glasruta emellan, är häftigt. Eric harpunerade två "groupers" till. Så var middag fixad den dagen. Fiskhuvudena använde Jens som bete när han senare fiskade med stor krok och stållina från Ariels däck. Till sin förvåning fångade han en haj.

130 cm lång. Eric fäste linan i ett fall som vi normalt hissar segel i. Så vinschade Jens upp den 26 kg tunga hajen längs båtsidan. Vi vågade inte komma för nära det stora gapet med händer. Hajen kämpade emot och var svår att ta död på. I gamla tider ville man inte äta haj. De kunde ha ätit sjömän. Nuförtiden är det i vissa länder "inne" att äta hajkotlett på restaurang. Japanerna älskar sin hajfenssoppa. På många ställen i världen är hajen utrotningshotad. Här är den fortfarande en nyttofisk. Vi stekte haj och tyckte den smakade mer som kyckling än som fisk. Hajkäken var tre decimeter bred. Den hänger rengjord som en sorts trofe´ i aktern på Ariel. På väg från Makemo fick Jens först en som släppte, och sen en till jättefisk, en 147 cm lång "mahi mahi" som påminner om en guldmakrill. Gyllenblänkande, blå och grönskimrande kom den upp. Omedelbart efter döden förlorade den allt som skimrade och blev grå. Stjärtfenan hänger bredvid hajkäken i aktern. Vi har rå, marinerad, kokt, stekt, bakad, färserad, bräserad och lite till, fiskmat framför oss på väg till Tahiti.

Undrar hur det blir att komma dit. Civilisationens högborg mitt i söderhavsparadiset. Buller, bilar, skräp, avgaser, stress. Människomyller, affärer, allt vad vi behöver. Under ett år har jag gått klädd i nästan bara bikinis. Motvilligt har jag satt på mig några kortbyxor och en t-shirt någon gång, för att gå in i en by. Mina, liksom resten av familjens, minimala klädpersedlar är utslitna. Långbyxor och varma tröjor hemifrån ligger illaluktande längst in i något stuvutrymme. Christian har klippt av sina söndriga shorts. Erics har vi lagat hål i, för hand. När vi nu "kommit fram" på något sätt har vi börjat se våra söndriga kläder. Efter att ha sluppit kostnaden för vinterstövlar och varmjackor till alla, bör vi ha råd med kortbyxor, även till Tahitipriser. Kanske också med nya badhanddukar. Handdukar som vi gnider kroppen ren från salt med, minst tre gånger om dagen. Aldrig förr har jag varit med om att handdukar faller i trasor. Inte trodde jag att det var ovanstående anledningar som skulle få oss att längta efter det sagoomspunna Tahiti, blommornas och de vackra kvinnornas ö. Som av Capten Cook, med sina medöar, blev döpt till Sällskapsöarna.

Birgitta Boye-Freudenthal