Raroia - Tuamoto.
S/YAriel IV 1999-07-25
Resebrev 55: Raroia, Tuamoto
Efter två dygn av svaga vindar hann vi nästan fram, till öppningen i ringrevet på atollen Raroia i ögruppen Tuamoto. En timme försent kom vi och missade ebbens lugnvatten just innan tidvattnet börjar strömma ut igen med stark fart. För bara stagfock låg vi bi i tolv timmar tills nästa ebb gav oss stilla vatten att gå in på, mellan de farliga korallreven. Efter ett evigt svallande hav var vi plötsligt på spegelblankt vatten inne i en lagun. Ovant, underbart.
Lagunen är omgiven av palmklädda vitstrandade småöar som under tidens gång vuxit upp på ringrevet.Att komma från de vackra höga öarna i Marquesas till de likaledes vackra men vrakkantade låga korallöarna i Tuamoto, är i sanning en omtumlande upplevelse. Från sagolikt sköna berg, vattenfall, starka vindar och gungande ankarplatser till stilla dagar bland kokosnötter och snorkelvatten med mångfald av fisk och kravlande skaldjur. Vulkantoppar har en gång funnits mitt i ringrevet. Långsamt har bergen sjunkit i djupet av sin egen tyngd och bara lämnat omgivande rev kvar. Ordet atoll, som är av maldiviskt ursprung, betyder "vattnet i mitten". Vi besökte den lilla byn Garumoa, som de flesta svenskar känner väl till. Där sprang Villervalle omkring med sina infödda vänner i Söderhavet, i början av sextiotalet.
Kyrkan kände vi väl igen från teverutan men nästan alla vackra palmhus var utbytta mot monteringsfärdiga franska. En vänlig fiskare gav oss pärlemorblänkande ostronskal att göra smycken av. Numera odlas öarnas välkända svarta pärlor. Alla i byn kände till Thor Heyerdahl och den svenska söderhavsforskaren Bengt Danielsson som hade sin skrivarstuga där under Villervalle-tiden. När Thor och Bengt på fyrtiotalet strandade med Kon-Tiki på Raroia kastades de av stora Stilla Havsvågor upp på revets utsida. Vi ankrade tillsammans med "Yangshou" och "Soulmate" från Nya Zeeland vid den lilla ö dit Kon Tiki männen först vandrade i land.
Tidigt på morgonen for tidvattnet in i öppningar över revet. Med vattnet följde massor av hajar som hungrigt sökte föda i den fiskrika lagunen. Ett trettiotal hajar, ungefär lika stora som Jens, passerade den midjedjupa kanal där vi stod. Vi försökte skrämma upp dem mot stranden. Plaskande och skrikande, med stenar i händerna lyckades vi nästan jaga fram några till Keith från Soulmate som stod beredd med harpungevär. Han har långseglat i fyra år och jagat haj många gånger förr. Himla spännande, men det blev ingen hajfest den dagen. Keith berättade att fisken i "fish and chips" på Nya Zeeland nästan alltid är tillagad av haj.
Senare snorklade vi vid revet och såg flera av hajarna igen. Med oss följde dingarna nära så att vi snabbt skulle kunna hoppa upp om någon haj blev närgången. Keith lärde oss att inte simma morgon eller kväll då hajarna är hungriga, att inte plaska med ljusa handflator eller fötter som kan likna fiskbyte, att ha en stark pinne att stöta bort med om det behövs och att absolut inte bära döda fiskar eller ha öppna sår som luktar blod. När vi en kväll tömde fiskrens överbord kom en hel hop hungriga hajar inom tio sekunder. Det händer att folk på ön blir bitna av haj men nästan aldrig allvarligt. Under snorklingsäventyren hittade vi samma sorts stora svarta ostron som fiskaren i byn hade givit oss. Tänk om något av dem innehåller en pärla. I så fall en helt slät naturell pärla som kan vara mycket värdefull. De odlade har ett litet hål i sidan där de injicierats med ett konstgjort sandkorn.
På kvällen vandrade vi med ficklampor över revet för att hitta hummer och kräftor. Nästan fullmåne lyste starkt. På stranden sökte vi kokoskrabbor. Eric fick en liten hummer. Kanske inte så mycket denna första gång. Vi lär oss hela tiden mer om fiske, av polynesier och seglare som varit ute länge i dessa farvatten. Paulo på italienska "Tenera Luna" och hans brasilianska hustru har legat ankrade vid olika småöar på Raroia i två månader. De fångar massor av revfisk och bjöd oss en dag på delikata friterade filÈer med italiensk pasta.
Ombord på Ariel IV känns det som om vi kommit fram. Om man nu kan komma fram på en världsomsegling. Söderhavet har hägrat i vår fantasi som det speciellt fina ställe där vi skulle kunna "bara vara" och riktigt njuta av vår resa. Resandet i sig är mer arbetsamt än vi någonsin kunnat föreställa oss. Här i den varma djupblå lagunen på Raroia upplever vi tydligt en yttre och en inre harmoni.
Birgitta Boye-Freudenthal