Marquesas.

S/y Ariel IV 1999-07-11

Resebrev 53: Marquesas

Ikväll får vi bläckfisk till kvällsmat. Inspirerade av de bläckfiskfångande "drengerne" på katamaranen "Danish Twins", plockade Eric och Christian fram harpungeväret. Och minsann, inte långt från ankrade Ariel, på sju meters djup, försökte en bläckfisk gömma sig bakom en sten. Christian fick in en träff med harpunen men bläckfisken drog den med sig under stenen. På andra sidan försökte Eric se genom bläckkaskader som förmörkade vattnet, och fick håll i fisken med en lång krok. Sen tog andningsluften slut. Efter ny inandning såg de hur långa sugande armar hade slingrat sig kring kroken. Den var lång nog för att Eric skulle kunna ta tag i handtaget och dra upp både krok, bläckfisk och harpun. Linan och geväret fick följa med hela rundan under stenen. Vid ytan skar Eric av huvudet. åtta armar stillnade och släppte taget om krok, harpun och "Yangshous" stege där bläckfisken slutligen försökt rädda sig.

Havsdjuret var två meter långt mellan tentaklernas spetsar. Yangshou hade en mer världsomspännande kokbok än den vi har. Det viktigaste tycks vara att banka bläckfisken mör innan tillagning. Idag har Rasmus köpt en liten segeljolle för egna pengar. Dem tjänade han genom att bygga sandskulpturer föreställande delfiner på stranden utanför turistrestaurangerna på Gran Canaria. Där tände barnen ljus vid skulpturerna varje kväll och tjänade med deras mått mätt, en förmögenhet av slantar i sin hatt. "Danish Twins" har haft jollen med sig länge, men tyckte den var i minsta laget för fullvuxna pojkar. Efter att länge ha seglat i gummidingen och i "Discoverys" roddbåt, med lakan och handdukar som segel, tyckte barnen att den välseglande Holder Hawk-jollen var en dröm som blev sann. Rasmus döpte den till Albatross II. Nummer I var hans Optimist därhemma. Andra affärer var Rasmus byte med amerikanska s/y "Wild Goose". En svensk-engelsk bok han skrivit blev en liten surfbräda. Jens bytte en gammal baseballkeps mot en snygg T-tröja.

Vi ankrade på ön Tahuata i Hane Moe Noa-viken tillsammans med hela Stilla-Havsöverseglingsgänget. Myles på Yangshou skulle fylla trettio år. Att i denna vackra, oftast tomma vik plötsligt få se en hel flotta på elva stora segelbåtar måste ha varit märkligt för polynesierna. Ingen bor i land men ägaren till kokospalmerna vid stranden kom ut i en blå trämotorbåt och hälsade oss välkomna. Vi fick gärna lov att ha fest på hans strand. "Morven" hade fångat en femton kilos tonfisk som vi grillade över öppen eld. Alla besättningar hade med sig varsin matträtt i land. Inte många trettioåringar har haft ett så spännande buffÈbord.
Så spelade vi volleyboll, lekte, svalkade oss i vågorna och njöt av solnedgången. "Morven" nästan sjönk när alla samlades ombord framåt natten.

Inklareringsmyndigheten på Hiva Oa bestod av en ung fransk polis. Han förklarade artigt att vi måste deponera en summa motsvarande flygbiljetter hem, "the bond", för att få stanna högst tre månader i Franska Polynesien. Han tänkte inte kontrollera om vi betalat. Administrationskostnad till banken skulle bli ungefär ettusenfemhundra kronor. Vi beslöt att tills vidare våga låta bli att betala. Förhoppnings blir eventuella böter billigare än bankkostnaden. I många år innan vår resa har vi läst i seglingsböcker och artiklar, om besvärligheter med myndigheter i Sydamerika, Galapagos och Franska Polynesien. Ingenstans hittills, utom på Tobago där vi fick böta 800 kronor för att klarera in, med Ariel ankrad i fel vik, har vi haft problem värda namnet. Tvärtom har unga tullare och immigrationstjänstemän ofta varit hjälpsamma.

På Galapagos fick vi stanna i tjugo dagar efter att ha hört hemska historier om hur folk blivit utslängda efter tre. Det är frestande att tro på att hela vår värld blivit mer öppen och tolerant. Ett generationsskifte har säkert medverkat till att vi ännu inte haft minsta anledning att röra vårt lager med mutcigaretter. Istället har vi mot kvitto, fått betala ordentliga avgifter på många ställen. Kanske har de polynesiska tjänstemännen i sitt hjärta förstått att långseglarna är självförsörjande människor som inte tänker ligga några myndigheter till last. även om deras skrivna reglemente säger motsatsen. Mer än hälften av de seglare vi talar med har inte betalat "the bond".

På Hiva Oa¥s kyrkogård, med en storslagen utsikt över hav och berg, låg Paul Gauguin och Jacques Brel begravda. Från Hiva Oa kunde vi äntligen ringa hem och tala om att vi lyckligen korsat Stilla havet. Klockan var mitt på dagen. Därhemma hade de just gått och lagt sig, dagen innan.

Birgitta Boye-Freudenthal