Vaitahu - Marquesas.

S/YAriel IV 1999-07-18

Resebrev 54: Vaitahu, Marquesas

Den trettonde juli seglade vi till byn Vaitahu på Tahuata, för att få vara med och fira den fjortonde juli. Vi har länge undrat varför polynesierna vill fira Frankrikes nationaldag. Visserligen har moderlandet försett många palmbladshyddinvånare med monteringsfärdiga småhus. Men de nya husen har inget naturligt luftgenomdrag och de korrugerade plåttaken gör boendet stekugnsliknande. Barnen lär sig franska i ordentliga skolor. Deras egen kultur behöver de inte längre veta så mycket om. Alla polynesier äter baguetter. De bakas i speciella bagerier och kommer till de mindre öarna med båt varje dag. När båten inte kan komma finns inget bröd. Pengarna heter franc. Men de är polynesiska och mindre värda än de franska. En hel del polynesiska franc betalas till Frankrike. Teveapparater finns i varje by. Unga polynesier tror sig genom tevemediet ha fått veta allt om världen utanför. Inte konstigt att de ofta lämnar sina hemöar för att söka ett häftigare liv.

Lokala hälsovårdsanställda gör sitt bästa för att bekämpa alkohol och droger. Sist men inte minst har Polynesien fått äran att vara provplats för de franska kärnvapen. Vi undrade om polynesierna skulle komma att ropa "frihet, jämlikhet och broderskap", den fjortonde juli.

Mitt i Vaitahu finns en trädöverskuggad fyrkantig gräs- och grusbetäckt plats omgärdad med stora sittstenar. I ena änden har stenarna byggts upp i tre trappsteg till en läktare. Den fjortonde juli satt den åldrige borgmästaren där, iklädd grå byxor med pressveck och stormönstrad skjorta, med blomsterkrans om halsen. Runt platsen satt byns alla invånare, många med blommor i håret. Barn och hundar överallt. I denna lilla by med kanske tvåhundra människor fanns tre stora musik och dansgrupper. I traditionella vackra kläder, med blommor och palmblad runt hals och huvud sjöng och dansade män och kvinnor, unga och gamla, sin egen kultur. Graciösa kvinnor med svepande armar och förföriska höftrörelser. Starka, manliga hopp och ljud. Tunga trumrytmer och mjukare gitarrer. Inte en enda fransk dans eller "chanson". Tre flaggor hissades; Tahuatas, Polynesiens och Frankrikes.

Borgmästaren dansade med de unga och höll sedan tal på Marquesas eget språk. Hans medborgare skrattade och applåderade. I en palmbladshydda serverades spännande banan-, kokosnöts och fiskrätter. Det fanns pommes frites och cola också. Borgmästaren bjöd oss förfriskningar. Han sa lite sorgset att Polynesien naturligtvis skulle vilja vara ett fritt land. "Men det går inte längre, i modern tid. Alla länder måste ha försvar, vägar, hälsovård, kyrkor och skolor."

På kvällen var det västerländsk dans till smäktande Marquesas-toner, i lövad sal. Löven var palmblad och salen var utan väggar. Fyra unga flickor bjöd Christian till dans. Vackra flickor, omfångsrika vackra fruar och vackra muskulösa män i alla åldrar dansade i ett. Nästa dag besökte jag borgmästaren på hans lilla kontor. Jag skulle få använda byns fax för att skicka resebrev till Sverige. Han mötte mig värdigt, barfota, iklädd shorts och blommig skjorta. Nästan alla män på Marquesas bär stora fantastiska tatueringar. Oftast täcker de en bit av ryggen, axeln och hela armen på en sida. Eller ett helt ben. Motiven är mycket gamla, starkt förenklade former och figurer som symboliserar sköldpaddor, familj, skörd, jakt, fiske och händelser som är viktiga för just den person som bär tatueringen.

Eric har i många år funderat på att liksom sjöfarare i alla tider låta tatuera sig. Tatueraren Felix i Vaitahu och Eric från Lund ritade tillsammans ett graciöst figurativt mönster som symboliserar Erics liv. Ett femcentimeter brett armband tog fyra timmar, att teckna permanent runt högra överarmen. Maskinen lät som en tandläkarborr men med stor koncentration kunde smärtan minimeras. Däremot blev den smala träbänk som Eric låg på alltmer hård mot ryggen. Sam på amerikanska "Rhapsody" lät, inspirerad av ögonblicket, Felix göra en mindre tatuering på bröstet. Eric och Sam skakade hand som blodsbröder. Så blev det tatueringsfest på Rhapsody, en väldig katamaran från San Fransisco. Alla skulle vara tatuerade. Två barn på Rhapsody skissade tillsammans med Rasmus och Jens hela eftermiddagen. Vid mörkrets inbrott fick vi underbara armband och kroppsbilder. Jag bemålades med en vikingatida symbol och ett europeiskt traditionellt hjärta med pil och ett namn i. Gissa vilket.

Alla gäster utom Rhapsodys betalda kapten, och deras mekaniker Rick, dekorerade sig. Barnens lärare, Mike från Skottland, penntatuerade sig gärna. Han seglar liksom Rick, mot mat och båtrum. Mike hittade Rhapsodyfamiljen via Internet.

Birgitta Boye-Freudenthal