Fatu Hiva.

S/y Ariel IV 1999-07-04

Resebrev 52: Fatu Hiva.

Thor Heyerdahls tid både finns, och inte finns, kvar på Fatu Hiva. Vi vandrade en dag på små stigar längs en brusande å upp till ett vattenfall som kastade sig ner för en tjugo meter hög klippa i en paradisisk liten damm. Varsomhelst i ån under en lutande palm bredvid en mjukt rundad sten kunde fotot i boken "Tillbaka till naturen", på den badande Thor och hans Liv, ha varit tagen. Hibiskusblommor prålar lika förföriskt som då. Bananer, kokosnötter, papaya och brödfrukter finns överallt att plocka för den hungrige. Bambu, balsa och palmträd växer intrasslade i frodig regnskog för den som skulle vilja bygga sig en hydda. Vildsvin och vilda hästar finns att jaga för den som kan. Men den lilla väg som vår stig utgick från hade hjulspår, om än otydliga. Det finns två bilar av jeeptyp i byn vid "vår" vik. Byborna kör säckar med mjöl, socker och konserver, cement, spisar och färgteveapparater från det lastfartyg som angör två gånger i månaden, till en liten affär och till de rikare invånarna. Kokoskött torkas till kopra som ger goda exportinkomster. I "vår" by, Hanavave, bor ungefär tvåhundra människor.

I nästa vik finns öns andra by. Vi har hört att där finns två affärer. På alla de tolv Marquesasöarna tillsammans finns 6 000 människor kvar. Innan kolonisatörer och missionärer introducerade importberoende leverne, sprit, cigaretter, och sjukdomar var öborna trots inbördes stamkrig och kannibalism, över 100 000. Vi stod vid vattenkranen intill den svårtillgängliga landningsplatsen, en hel eftermiddag och tvättade svettiga lakan och handdukar. Barnen lekte omkring oss. Ungdomar kom ner senare för att fiska, simma en tur eller spela fotboll. Eric spelade lite med dem och fick uppskattande tillrop på polynesiska när han kickade in några mål. En grupp kvinnor och män sjösatte stora utriggade kanoter med utombordare för att åka över till släktingar i grannbyn.

Alla hade västerländska T-skjortor, kortbyxor, kvinnorna ofta grällt färgade cykelbyxor, och plastsandaler. Kvinnorna var lika runda och vackra som på Gauguins tid med långt, konstfärdigt uppsatt hår, oftast med inflätade blommor. Jag satte en röd blomma bakom vänster öra och försökte komma ihåg om det är bakom höger eller vänster öra som blomman betyder att jag är upptagen. Eric målade ett hjärta med bläckpenna på min arm och påstod inför barnen att jag gjort en tatuering. De polynesiska männen har stora vackra mönstertatueringar på överarmarna eller över bröstet. På den gjutna smala gatan genom byn sprang massor av hundar och barn. På skottkärror åkte fiskefångster, frukt, småbarn och byggmaterial fram och tillbaka. Husen var uppsmällda av målad plywood med tak av korrugerad plåt. Längst upp mot skogen fanns några monteringsfärdiga små hus under uppbyggnad, som franska staten numera tillhandahåller åt nybildade familjer för att de ska stanna kvar på ön.

Alla husen hade små välskötta djungelfrodiga trädgårdar omkring. På ställningar hängde bananstockar och säckar med frukt. Hönor och grisar promenerade omkring. I affären bytte vi till oss en paket ägg mot en T- shirt och en gammal förtöjningslina. Från en kvinna fick vi bananer och grapefrukt mot urvuxna barnkläder. Det kändes skönt att kunna prata med folk igen. Efter ett ungdomsår i Frankrike klarar jag det språket bra. Ingen i vår familj kan mer än den mest rudimentära spanska, som var det språk vi saknade i Syd- och Mellanamerika. På gatan träffade vi överläraren från skolan. Han inviterade oss till avslutningsfest dagen därpå. I mina tankar virvlade "den blomstertid nu kommer", nystrukna pastellfärgade kläder, liljekonvaljer och syren.

Barnen på Fatu Hiva var klädda i färgstarka blomsterkransar och tyger. Pojkarna dansade sina människoätande förfäders krigsdanser med palmblad kring armar ben och panna. Flickorna förförde oss med höftrörelser och mjukt svepande händer. Tillsammans spelade de vilda trumrytmer och sjöng känslomättade sånger. Det polynesiska språket låter som en hel räcka vokaler staplade efter varandra. Inte många bitska t, s, f eller p som stör pratmelodin. Barnen på Fatu Hiva dansade med stolthet över sig själv och sin kropp. Vi förstod att manlighet och kvinnlighet, liksom styrka och skönhet är viktiga attribut här. Från Fatu Hiva seglar vi vidare till Hane Moe Noa på Tahuata och sedan Autona på Hiva Oa. Smaka på namnen!

Vi har inte betalat den beryktade "the bond" ännu. Ingen myndighetsperson har dykt upp och frågat något. Men det känns lite nervöst när vi ska klarera in på Hiva Oa.

Birgitta Boye-Freudenthal