Stilla Havet - Fatu Hiva.
S/y Ariel IV 1999-06-28
Resebrev 51: Ankomst till Fatu Hiva.
Den nittonde dagen av vår segling västerut från Galapagos, satt vi vid tretiden på fördäck och lyxade oss med scones som Jens bakat. Ariel vaggade långsamt framåt i den svaga vinden, på samma sätt som hon gjort de sista tre dygnen. Sjömil efter sjömil försvann lugnt under timme efter timme utan att vi tänkte på det. Vi levde vårt liv som vanligt i vårt flytande hem. Länge satt vi där på däck, i skuggan av två utspirade försegel och njöt av det vilsamma porlandet runt fören och den ljumma vinden runt våra nakna kroppar. Storseglet låg nertaget surrat på bommen. I svag rakt akterlig vind gör det inte så stor nytta. Att kunna sitta så hela familjen samlad, medan Gandalf står och styr långt bak i aktern, ger en sällsam upplevelse av ro. Vi pratade om ditt och datt och funderade över hur mötet med Söderhavet skulle komma att gestalta sig.
De första fregattfåglarna kom oss till mötes och annonserade, liksom de gjort till sjömän i alla tider, att land inte var långt borta. Klockan sex på morgonen den tjugoförsta dagen väckte Eric oss allesammans med höga rop om land i sikte. Sömnskrynkliga tumlade vi upp i sittbrunnen. Ur dansande molnslingor rakt framför oss såg vi tydligt den taggiga siluetten av Fatu Hivas höga vulkantoppar och stelnade lavaströmmar. När vi kom närmare blev berg och klippor rundare och antog former och uttryck som påminde om stora troll och jättar. Frodig grönska såg på avstånd ut som djup, mjuk skogsmossa. Ur klippsidor sprang brusande vattenfall. Hela ön, stor som två Ven, steg fram som en förtrollad sagovärld. Inte ett mänskligt tecken fanns att se.
På västsidan, i lä från Stilla Havets passadvindar, hittade vi gömd långt in mellan två jätteklippor den vackraste vik jag någonsin sett. överdådigt sköna bergsformationer hundratals meter över våra huvuden. En brusande flod mynnade ut längst in. Vi begapade paradiset och ankrade på tio meters djup bredvid "Discovery" och två andra båtar. Samma dag kom "Constante" från Oslo in. Ombord fanns Mårten och Teresa Heyerdahl. De följer i Thors fotspår. Han var hennes farfars bror. Thor Heyerdahl kom 23 år gammal med sin första hustru Liv till Fatu Hiva år 1937 för att leva i naturens sköte. De bosatte sig i en flätad bambuhydda på den s k kungliga terrassen ovanför byn, där polynesiska hövdingar bott i århundraden. Under det år de tillbringade på ön bodde de också några månader i en hydda vid en enslig havsvik tillsamman med den sista kannibalen. Tio år senare avseglade Thor från Peru på Kon Tiki. Han ville bevisa sin teori om att polynesierna ursprungligen kommer från Sydamerika och inte från Asien som var den gängse uppfattningen på den tiden. Resan på balsaflotten över Stilla Havet slutade lyckligt. Thor Heyerdahl och hans äventyrliga kamrater angjorde Raroia i Tuamotogruppen efter hundra dygn till havs.
Också den spanska upptäcktsresanden Mendana seglade från Peru. året var å595. Hans ärende var att kolonisera Salomonöarna åt Spanien. Som tack skulle han bli guvernör över desamma och erhålla en markistitel. Efter fem veckor siktade expeditionen en trädklädd bergö med branta klippor. Mendana trodde sig ha kommit fram men insåg snabbt att hans navigatör nog inte varit den bästa. Eftersom han varken fann guld eller ädla stenar på de nyupptäckta öarna seglade han vidare efter bara tio dagar. ögruppen kallade han Las Islas Marquesas de Don Garcia Hurtado de Mendoza de Canete. Inte konstigt att senare års geografer förkortat namnet till Marquesasöarna.
Nuförtiden tillhör öarna sedan 1842 Frankrike och alla barn lär sig franska i skolan. På kvällarna hör vi hur trumslagare repeterar inför den stora festen på Frankrikes nationaldag den 14 juli. Under två dagar vilade vi oss, städade båten, simmade i det 28-gradiga vattnet och började känna oss normala igen. Polynesiska barn kom ut i smäckra kanoter med utriggare och bytte söta grapefrukter, bananer och citroner mot några fiskekrokar. Vackra brunhyade barn med svart hår och stora ögon. Två äldre pojkar visade Jens hur han skulle fiska från båten med bläckfisk som bete. De gav oss apelsiner och ville inte ha något i utbyte. På kvällen den andra dagen firade vi tillsammans med de amerikanska båtarna "Discovery", "Wild Goose" och "Xiomara" samt norska "Constante" att vi lyckligen korsat Stilla Havet. Champagnekorken flög välförtjänt högt i luften.
Den tredje dagen gick vi iland och bara satt vid landningsplatsen och tittade. Vackert målade kanoter med utriggare låg uppdragna längs stranden. På en gjuten betongplatta spelade barn i alla åldrar lekfullt olika bollspel. Många frågade på franska om vi hade T-shirts, parfym eller andra småsaker att byta mot frukt. Från klipporna utanför hoppade ungdomar från hög höjd. Alla var oerhört vänliga och verkade glada. Från landningsplatsen leder en smal betongväg upp förbi en liten sjukstuga och en stor kyrka. Den ska vi vandra uppför imorgon.
Birgitta Boye-Freudenthal