Stilla Havet.

S/y Ariel IV 1999-06-20

Resebrev 50: Stilla Havet

Idag är det exakt ett år sedan vi seglade ut från Råå hamn och goda vänner kramade och vinkade av oss. Jag glömmer aldrig de starka känslor av sorg över avskedet och glädje över äventyret, som vällde upp inuti, på väg ut mellan pirarmarna. Nu korsar vi Stilla Havet, mycket långt hemifrån. Tretusen sjömil eller omkring tre veckor är en lång tid under segel. I många stunder vandrar tankar av längtan till hemma. Barnens mer konkreta längtor handlar om köttbullar, kompisar eller en säng som står stilla på natten. Men flest stunder vandrar tanken till de underbara äventyr vi varit med om under resan och till de platser som väntar härnäst. Ariel IV är stor nog för att alla ska ha en egen liten krypin att råda över. Däcket ger utrymme för att bygga kojor, gympa, tälja, klippa hår, träarbeten och allehanda reparationsjobb.

De två sittbrunnarna används mest till matstunder och umgänge. Kajutan är ombonad med mysiga hörnor för spel och läsning. Navigationsbordet innehåller båtens hjärta där vi noga följer vår färd på instrument och sjökort, kortvågspratar med kompisbåtar, växlar email över världen och skriver, spelar och söker information på vår ovärderliga data. Passadvindarna på Stilla havet är snälla. Vi seglar lugnt över oceanen i god fart. Solen går upp och solen går ner. Dagarna glider förbi. Vi har haft ett fantastiskt år! Visst har vi varit ledsna ibland och grälat ibland, men det gör väl alla människor. Vrenskande motorer, söndriga båtprylar, mögel och rost, kräkstunder och motvind försvinner i hjärnans vindlingar. Längst fram i minnet ligger familjenärhet, vita stränder, värme, sol och bad, natur- och äventyrsupplevelser, lärdomar och många goda människomöten.

Vi funderar över hur de sista åren därhemma, mitt i livet, snabbt och nästan omärkligt rann förbi. Vårt år på långsegling har varit jobbigt på många sätt men tillvaron har blivit rik och spännande. På tredje dagen väster om Galapagos började "Morven" en quiz, en frågesport för nätet på kortvågsradion. "Yangshou" tog över nästa dag och därefter "Discovery". Varannan dag tar en ny båt över ansvaret. Den femte dagen var en labyrintdag. Barnen uppfann den ena papperslabyrinten svårare än den andra. På nionde dagen flög en flygfisk in genom förluckan och ställde till rabalder i förpiken så vi trodde en råtta kommit ombord. Varje morgon rensar vi däck från ett tiotal flygfiskar och minibläckfiskar. Undrar hur de senare kommer upp.

På tionde dagen skar sig Eric djupt i en finger när han skulle lufta slangarna i generatorn som äntligen börjat fungera igen. Eric tog fram stora doktorlådan och tejpade ihop fingern. Christian jublade över att få 220 volt ström. Han behöver det till strykjärnet. Modellplanbygget har legat still sen generatorn packade ihop. Nu värmer han blå plastfilm på de mer än meterbreda vingarna. På trettonde dagen hade vi ätit blåfenig tonfisk i tio dagar. Jens har fångat två stycken storstora. Den ena på åtta och den andra på tio kilo.

Aldrig trodde jag att vi ägde en sådan kreativitet när det gäller matlagning. Soppor, kotletter, ugnsrätter, currygrytor, fiskpinnar, hamburgare, pastasåser, gratänger, allt gjort av tonfisk, har satt våra konservburksuttråkade smaklökar i gungning. När sedan hela vår bananstock mognade på en gång blev det förutom banandrinkar, banankaka, (kapten Erics specialitet) torkade bananchips och bananbiffar, bananbitar i alla ovanstående kulinarier. Idag på den fjortonde dagen väster om Galapagos, har vi backat klockan för andra gången den här turen, och återigen fått en timme till skänks. Idag har vi fått kontakt med det svenska nätet där bland andra "älskling", "Time Out" och "La Brique" redan kommit till Tuamoto, halvvägs mellan Marquesas och Tahiti. Fortfarande är det oklart om vi måste deponera en summa motsvarande kostnaden för flygbiljetter hem, som seglare i Franska Polynesien fått göra de sista trettio åren. Det skulle innebära många sköna tusenlappar som låg och tickade ränta till Franska staten. Man får dem inte tillbaka förrän efter tre månader.

Våra förseglare rådde oss att gå till underbara Fatu Hiva på Marquesas. Det innebär att vi tar risken att gå till inklareringshamn på Hiva Oa först som ö nummer två. Klingar inte dessa namn skönt. Och ger lösa associationer till blomsterkransar, avslappnad livsstil, Villervalle, Gauguin, Kon Tiki och kärnvapenprov. Vi ser fram emot att uppleva och lära om den här sidan av jorden. Södra korset är våra ledstjärnbild.

Birgitta Boye-Freudenthal