Farväl till Galapagos.

S/YAriel IV 1999-06-13

Resebrev 49: Farväl till Galapagos

Ariels akterspegel såg förfärligt tom ut, utan sin starka vindroderaxel pekande mot skyn. Aldrig förr på denna resa har vi varit så genomledsna och nedslagna. Under flera år investerade vi energi, känslor och pengar för att prova olika lösningar av hur Ariel skulle kunna styra sig själv runt jorden. Vi orkar inte handstyra långa överseglingar. Slutligen hade vi löst problemet på ett bra sätt och Gandalf monterades som ett stolt segermärke. Nu låg överdelen av Gandalf bruten, på några kuddar i sittbrunnen, med förvridna lemmar stickande ut ur huvudaxeln. Hela familjen sörjde detta materiella ting som tagit oss från Trinidad hit och nästan blivit som en vän. Deltagande medseglare anlände, men först nästa dag kunde vi ta emot tanken på att Gandalf kanske gick att reparera. Efter tre dagar reste en sargad Gandalf åter segertecken mot himlen. Chris på "Morven" hade ett dunderstarkt epoxilim avsett för järn. Eric lyckade mot alla odds att hitta ett lagom brett och tjockt järnband i en liten diverseaffär, i den lilla byn på Isla Isabela. Gandalf är genomstungen av nya skruvar och bultar.

Vi kallade på kortvågsnätet de båtar som redan är på väg över Stilla Havet. Kanske kommer en syster till kapten på engelska "Typhoon Princess", till Marquesas. Kanske kan hon ta med en ny vindroderaxel i bagaget. Förhoppningsvis håller lagningen till dess. Vi seglar iväg med de andra. Isla Isabela är en underbar plats. Vackert, vilt, vänliga hjälpsamma människor. Bredvid ankarplatsen låg en liten ö som vi i engelsk litteratur lärt känna som Shark Island. I dingen snirklade vi oss dit mellan dramatisk brytande rev till en liten lagun med en landningsplats. Stora havssköldpaddor simmade omkring oss. På en nästan osynlig stig gick vi genom vulkansvarta upp och ner vända stalaktitformationer till en lång klyfta vid en bergvägg. I vattnet fem meter från oss låg två hajar och sov. I havet såg vi hajfenor på väg in. Vid stranden låg lata sjölejon. överallt stillstod svarta havsleguaner. På Isla Isabela fanns inga guider. Det fanns inte heller några dykbåtar.

Eric, Christian och gäng kompisseglare med egna dykutrustningar följde med en fiskebåt ut till Isla Tortuga. Inte alla vågade stanna kvar i havet när de möttes av en tre meter lång hammarhaj under ytan. Men på Galapagos finns det så gott om mat att hajarna inte är sugna på människa. Eric och Christian träffade en drygt meterlång sköldpadda på tjugo meters djup. De simmade en stund tillsammans och Christian klappade skölden.

En av de sista dagarna på Galapagos red vi på hästar upp på kanten av världens näst största vulkankrater, arton kilometer i diameter. Utsikten över mäktigt vulkanlandskap på ena sidan och en övärld skapad av vulkaner ur havet på andra sidan, var väldig. Strax bakom fanns en mindre krater som hade sitt sista utbrott å979. Svaveldoften var tydlig och vi brände oss på varma rökångor som fortfarande stiger upp ur jordens innandöme. Utanför Isla Fernandino strax väster om Isabela seglade den kända danska båten Nordkaparen, i oktober 1998. Folket ombord trodde knappt sina ögon när berget förvandlades till en jättefackla, och glödande lava fräste ner i havet.

Kvällen innan vi skulle styra ut på världens största ocean samlade vi sex besättningar till knytkalas på Discovery, som är arton meter lång och därmed den största båten i gänget. Trots att vi alla är döpta av kung Neptun och därmed befarna sjömän, finns alltid en oro inför långa överfarter. För att stärka varandras humör och mod berättades den ena skepparhistorien efter den andra om krockar med valar och häftiga förlisningar av olika slag. Rasmus och Jens satt på en av Discoverys stora dubbelsängar och spelade schack med de amerikanska barnen. Vid midnatt törnade vi in, välmående och varma inuti, av den närhet och det stöd som vänner kan ge. Efter att ha tagit ner soltaket, sjöstuvat lösa grejor, packat dykprylar, handdukar och badkläder, luftat ur dingen, tagit av segelkapellen, lösgjort alla skot och fall, fällt ut krängspärrar framför skåp och lådor, hittat platser för fotogenlampor och de fyra krukväxter som vi grävt upp på olika öar, satt på navigationsinstrumenten, tagit upp två ankare, slängt ut släpgeneratorn och fisklinan samt kollat Gandalf en sista gång, hissade vi segel och styrde som första båt ut på det stora förhoppningsvis stilla, Stilla Havet. De kvarvarande båtarna blåste i tutor och horn för att önska oss lycka på färden. Söderhavet hägrar efter tretusen sjömil.

Birgitta Boye-Freudenthal