Mera Galapagos.

S/y Ariel IV 1999-06-08

Resebrev 48: Mera Galapagos.

Från inklareringshamn på San Cristobal seglade vi ner till den mindre ön Santa Maria. Lätt nervösa angjorde vi i gryningen. Galapagos är en nationalpark som har öppnats för gästande båtar bara under de sista åren. Vi hör den ena historien efter den andra om vad man kan råka ut för om man inte följer de regler som ska skydda det unika djur och växtlivet. Reglerna tycks ändra sig mycket ofta och tydas olika av olika hamnkaptener. För tio år sedan var vår båt här, under namnet "Danish Dynamite", med åtta unga danskar ombord. De fick stanna högst tre dagar och var tvungna att hyra en lokal båt och guide för att kunna se sig omkring. Danish Dynamite fick inte lämna inklareringshamnen på Santa Cruz. Åtta år senare fick båtar besöka också San Cristobal. Men när en engelsk båt gjorde strandhugg på Santa Maria straffades besättningen med dryga böter. Båten blev tvungen att lämna Galapagos omedelbart.

En fransk båt sades ha avvisats från Galapagos efter att ha ankrat på Santa Maria, så sent som förra veckan. De fick inga böter. Post Office Bay med en "brevlåda" för förbipasserande sjömän, är vad som lockar seglare till Santa Maria. Redan på 1700-talet lämnade valfångarbåtar meddelanden här. Kollegor på väg åt rätt håll, tog dem med sig och levererade till adressaten. Vi ankrade fem minuter efter "Yangshou ", och rodde efter dem i dingen in mot en vid, vild strand. Fåglar, fiskar, trassligt frodig grönska. Vid en ödleliknande drivvedsstam började en stig. Femtio meter in i buskdjungel fanns en sandplats med en brädskulptur som gav tankar till Nimis på Kullaberg därhemma. På varje bräda fanns inbränt, utmejslat eller målat ett båtnamn och årtal. Vi spikade fast en gammal handgjord träpaddel som vi hittat i vattnet hos San Blas indianerna, med Ariel IV stolt målat i rött. Yangshou brädmålades direkt på platsen.

I båtnamnsskulpturen stod en trätunna med ett femtiotal brev och vykort innuti. Vi la in vårt brev till farmor och farfar därhemma i Stora Harrie och undrade för oss själva när det skulle nå fram. Ett kort till Australien och ett till Danmark tog vi med oss och hoppas kunna avleverera direkt. Det senare var en kärleksförklaring. Hoppas flickan i Danmark inte känner sig övergiven, om hon inte får sitt kort förrän om två år när vi kommer hem. Eller att avsändaren under tiden har hittat en ny flicka i någon hamn. Så satt vi en stund i vattenbrynet och smaskade banan. Vi har inför Stilla Havs överseglingen delat en hel bananstock med Yangshou och Morven. Vid horisonten strax utanför reven vid Post Office Bay närmade sig en stor grå motorbåt med höga antenner. Den såg synnerligen myndighetsartad ut. Bananskalen åkte i busksnåren och vi rodde i myndighetsrädslefart ut till våra två båtar. Fyrtio meter ankarkätting rasslade in i röda rappet och vi förberedde en glad oskyldig uppsyn. När Ariel vände runt för att stäva ut ur viken såg vi en tvättlina med badhanddukar spänd mellan de aktre antennerna på motorbåten. På däck stod ett gäng magrunda, kameraförsedda, vinkande figurer. Jag svalde och vinkade tillbaka. Sju timmar senare gick vi i kolmörker med hjälp av ekolod, radar och instruktioner via VHF:en från amerikanska vännerna på "Discovery", i hög dyning mellan brytande rev, in i Puerto Villamil på Isla Isabela.

Ankarplatsen var trång. Dyningen rullade in. Vi var trötta. Klockan sju nästa morgon väcktes vi av höga rop. Tidvattnet hade vänt Ariels akter mot vinden. Discovery var mycket nära. Innan Eric hann starta motorn gungade Discoverys för mot oss. Vindrodret Gandalf bröts av..........Hela familjen grät. Vi kan inte handstyra över hela Stilla Havet som vi gjorde över Atlanten. Måste vi vända nu. Går vindrodret att laga. Hur ska man kunna få ut reservdelar till Galapagos. Varför måste det hända just när vi behöver Gandalf som mest. Jag kände mig tom när dessa tankar for genom huvudet. Dingar var på väg över från vänbåtar. Nästa vecka ger sig alla vänner iväg mot Marquesas. Sträckan över Stilla Havet är tretusen sjömil.

Birgitta Boye-Freudenthal