Vidare mot Galapagos.

S/YAriel IV 1999-05-26

Resebrev 46: Vidare mot Galapagos.

Ingen vann gissningstävlingen ombord. Nedslagna kryssade vi mot svaga vindar och motström, det åttonde, nionde och tionde dygnet. Jag hade gissat på elva dygn och trodde länge jag kunde vinna. De niohundra sjömilen till Galapagos var de längsta jag någonsin seglat. Men den elfte dagen vände vinden. Vi kunde släppa ut seglen och äntligen styra rakt mot målet i god fart. Långsamt blev det kallare när vi kom in i utkanten av Humboldtströmmen som kommer från Antarktis och svänger västerut vid Galapagos. Långbyxor till nattvakterna och filtar till kojerna kom fram igen. Vi hade nästan glömt hur skönt det är att sova i ett kyligt sovrum med något varmt över sig. De sista månaderna har vi sovit utan något varken på eller över oss, och ändå vaknat i svettpölar ibland. Vinden känns kylig trots den slösande solen och badvattnet är bara tjugotre grader. Seglingen har varit stilla och harmonisk även om den tagit lång tid.

När vi väl accepterade tidsrymden och slutade förarga oss över den låga farten, blev livet ombord skönt. Dagarna flöt lugnt förbi med skola, hushålls- och båtbestyr. Stunder med naturen och med varandra. Ett stim stora svärdfiskar hoppade nära oss men de undvek skickligt Jens släpkrok. En havssköldpadda vinkade med sina fenliknande ben. Flygfiskarna for omkring över vattenytan som vanligt. Många osynliga havsinvånare plumsade och plaskade omkring oss och väckte vår nyfikenhet. Det hade varit spännande med ett litet fönster i botten av båten. Hundra meter långa, långsamma dyningar, med betydligt vildare ursprung i "the roaring forties" vid fyrtionde breddgraden, vaggade oss varsamt. Ariel åkte rytmiskt fem meter upp och fem meter ner, nästan utan att det märktes. När vi en gång mötte ett stort lastskepp försvann det med jämna mellanrum bakom vågorna.

Klockan 18.29 söndagen den 23 maj korsade vi ekvatorn. Hela familjen satt samlad framför GPS:en (Global Position System) när breddgradssiffrorna slog över från norra, till södra halvklotet. När vi drack champagne i sittbrunnen hördes ett förfärligt oväsen mot skrovet i fören. Kung Neptun stod iklädd fisknät, krona och förfärliga tatueringar, med treudden höjd, på fördäck och krävde att förstagångskorsarna skulle döpas i hans rike. Sittande i en balja med saltvatten och ruttnande flygfisk, döptes vi i en gråspräcklig illaluktande vätska och blev slutligen dubbade med treudden till vittbefarna sjömän. Enligt gammalt recept bestod dopvattnet av saltvatten från norra halvklotet, gammal motorolja, lacknafta, aceton, senap, vitpeppar och några hemliga ingredienser. En efter en sällade vi oss till världens alla sjöfarare som sedan 1520-talet invigts genom mer eller mindre tuffa ekvatorsdop för att få god lycka på de sju haven. Doften av motorolja stod omkring oss och jag kände hur mitt långa hår sög upp så mycket vätska som möjligt. Efteråt duschade vi i saltvatten och gned frenetiskt med tvål. Fnittriga och bara lite kletiga frös vi i handdukar och käkade popcorn.

Nattvakterna delade Eric, Christian och jag i tvåtimmarspass. Klockan tio varje kväll törnade jag in tillsammans med barnen. Klockan tolv när Eric som en grå skugga i mörkret, skakade liv i mig kändes seglarlivet hårt. Men efter en mugg blåbärssoppa klarnade huvudet och kroppen värmdes och mjuknade. Var tionde minut kontrollerade vi på GPS:en vid navigationsbordet att Ariel seglade på rätt kurs. Därefter en snabb runda på däck för att se om seglen stod rätt skotade. Rundan avslutades i aktre sittbrunnen för att slänga ett öga på Gandalf, styrkompass, vindmätare och vindriktningsvisare. Mellan inspektionsturerna hade jag sköna ensamma stunder över en bok i ett varmt hörn av kajutan eller i sittbrunnen med meditation över stjärnor, måne och flygande molnformationer. Ibland drog ett argt regnväder förbi och vinden ökade. Då var jag tvungen att väcka Eric. Han stapplade sömndrucken ut, revade storseglet och rullade in några rev på förseglet. När vinden minskade rullade jag ensam ut förseglet igen. Storseglet fick vara till nästa vaktbyte. Klockan två purrades Christian. Jag somnade nästan innan jag hunnit rulla ner i sjökojen. Efter fyra timmars sömn var det lättare att komma upp klockan sex när det började bli ljust. Då var det skönt att sitta i sittbrunnen och se solen gå upp i flammande färger.

För att må väl under dagen brukar jag sova en sista sväng mellan åtta och tio också. Efter tolv dagar närmar vi oss Galapagos och hoppas kunna ankra i Wreck Bay på den ostligaste ön San Cristobal i natt. Månen är full och kan lysa oss in. Imorgon kanske vi kan simma med sjölejon och prata med elefantsköldpaddor och havsleguaner.

Birgitta Boye-Freudenthal