Panama.

S/y Ariel IV 1999-05-09

Resebrev 44: Las Perlas

Regntiden närmar sig. Hela dagen har det öst ner massor av efterlängtat sötvatten. Vi har samlat vatten med regntak, soltak och det stora bomkapellet. Vattentankarna är fulla igen. Dunkar, duschar, spannar, baljor och grytor är fulla. Däck och sittbrunnar är nyskurade. Kläder, lakan och handdukar är nytvättade och upphängda till sköljning. Utan kläder jobbade vi hårt i flera timmar. Det gällde att hålla igång annars inträdde frysupplevelser. Det hårda regnpiskandet på ryggen var bra massage. Efteråt var det härligt med varm choklad. Jens tankar flög till skidåkning därhemma. Seglingen från Isla Taboga utanför Panama City, hit till Las Perlas, var den bästa hittills på hela resan. Stilla Havet var stilla. Motorgång med frukost vid dukat bord i sittbrunnen. Efterhand lagom bris från rätt håll. Med alla våra 136 kvm i storsegel och största genoan fyllda, gled vi med god fart över våglöst hav. När vinden inte räckte för Gandalf fick han hjälp av Lill-Alf, en strömsnål liten autopilot som styr vindrodret när vindflöjeln inte kan.

Barnen hade skola under soltaket i aktersittbrunnen. Engelskan avbröts flera gånger av verkliga naturlektioner när vi fick sällskap av flygfiskar, hela stim av delfiner och en tio meter lång valhaj. Ett starkt utandningsljud fick mig att förvånad hoppa runt. Några meter från båten såg vi den enorma ryggen på havens största fisk. Den tittade på oss en liten stund och dök sedan ner i djupet till sina kompisar. Vi såg hoppande fiskar och plaskande vattendjur överallt. Stilla havet var i sanning levande. När vi närmade oss Las Perlas såg vi de vita hägrar som öarna är kända för, komma oss till mötes. Jens fick en åtta kilos bigeyed tuna på kroken, som alltid släpar efter båten. Sedan vi fått nya drag, "silverspoons" som ser ut som teskedar korsade med skohorn, har vi haft god fiskelycka.

Vi åt stekt, grillad och soppig tonfisk i dagarna tre. Skönt att kunna uppskjuta konservburksmåltiderna så länge som möjligt. Las Perlas är kända för sina vackra pärlor. Barnen snorklade mot land. De tänkte sig att hitta en förmögenhet av pärlor i alla ostron på vägen in. Inga ostron på bottnen men högar med skal på stranden. Skalens insidor glänste av pärlemor i solen. Innanför stranden låg en sumpig sjö. Från sjön ledde fjorton spår av krokodil ner mot stranden. Eric och jag tittade på varandra och mot barnen som lekte i vattnet. Hade krokodilerna vandrat tillbaka igen eller fanns de i havet? Tidvattnet hade suddat ut svaret. Av brist på kunskap om krokodilers vanor kände jag en stark rädsla växa inuti.

Vi kallade på barnen och vandrade längs den kilometerlånga stranden. Rasmus hade forskat om krokodiler i tredje klass. Han hade lärt att de springer fortare än människor och anfaller allt när de är hungriga. Blåa, gula, rosa och mönstrade snäckor låg utströdda på stranden. Vita hägrar vilade sig och krabbor sprang kors och tvärs. ångande djungel med djurljudskakafoni innanför. Total vildmark. Eric började gå en liten bit på en stig. En två meter lång krokodil sprang över stigen tjugo meter längre fram. Starka tidvattensvågor gjorde det svårt att komma ut till Ariel. Vi fick skjuta ut dingen mellan våganfallen och själva simma efter. Sen satt vi isolnedgången på fördäck och spanade i kikaren efter krokodiler. Senare seglade vi mellan spännande klippformationer till en vik längre bort för att besöka Dieter och Gerda från Hamburg.

Likt Robinson Crusoe har de byggt ett läger med en hushydda att bo i. Bakom finns komplicerade vattensystem till odlingar som de med möda och svett röjt i djungeln. Avokado, apelsiner, citroner, grapefrukt, cashewnötter, mandel, brödfrukt, kapock, teakträd, balsa, ananas, sisal, mango och bananer växer här. Och prunkande blomster omkring. När Dieter i förra veckan hämtade vatten i bäcken nedanför lägret blev han biten av en krokodil, i byxan. En schweizisk seglare som besökt Dieter och Gerda hade senare, vid Salomonöarna, blivit uppäten av en krokodil. Gerda bjöd på mangosaft och söt grapefrukt. Skrovet av deras "Seepferden" ligger på stranden och skogen är prydd med vindroderskulptur och diverse marina ting. Efter ett brokigt och många gånger svårt liv i dåvarande DDR och senare i Europa, sökte de lugn och lycka i långseglarlivet.

Pengarna räckte inte till att hålla båten gående. För sexton år sedan tog Dieter och Gerda ett svårt beslut. De strandsatte båten och började bygga upp sin tillvaro med vad de hade och kunde finna i naturen. På senare år har många långseglare hittat hit och medför liksom vi, gåvor och nyheter om världen. Vi tog med oss en gryta fisksoppa. Besättningen på tyska "Tao" hade med sig svart bröd och tyska tidningar. Sällan har jag sett så skärpta, friska och glada sjuttioåringar som Dieter och Gerda. De menar sig ha hittat sitt paradis och har sett ut en vacker plats till sin grav.

Birgitta Boye-Freudenthal