Panama.

S/YAriel IV 1999-04-25

Resebrev 42: Panama.

I väntans tider ligger vi för ankar i Colon vid mynningen till Panamakanalen. Runt omkring ser vi varje dag hur fem eller sex båtar gör sig redo att gå igenom världens största och mest beryktade kanal. Besättningar hänger ut jätterullar med tjocka linor. Längs båtarnas sidor hänger bildäck överklädda med plastpåsar eller riktigt stora fendrar. På morgonen kommer en svart lotsbåt ut och lämnar panamanska rådgivare på de båtar som ska iväg. En mätman har redan varit ombord på Ariel, mätt, och meddelat att vi, när vi går igenom, måste ha fyra lindragare utöver kaptenen ombord, solskydd på både för och akterdäck, massor av dricka och mat till lindragare och rådgivaren, fungerande toa samt övernattningsplatser till lindragarna. Hela kalaset kostar oss fyratusen kronor plus tusen till som säkerhet ifall vi skulle förstöra nåt i kanalen. De senare får vi tillbaka efter tre månader. Om kanalen skulle förstöra något på Ariel får vi skylla oss själv. Vi har lyssnat till massor av historier om när stora last- och kryssningsfartyg satt igång sina jättepropellrar och segelbåtar bakom svepts in i slussväggar med både den ena och den andra skadan som följd. En båt hade blivit åtta cm smalare. En annan hade fått sin vackert svängda förpulpit omformad till en skrotskulptur.

Kanalbolaget gillar inte fritidsbåtar. De tar lång tid i slussarna och ger inte lika många sköna dollar i utbyte som de stora fartygen. Drömmen om en kanal som skulle förena de båda världshaven har funnits länge. 1534 beordrade Charles V av Spanien en första undersökning av huruvida det var möjligt med en kanal genom Panamanäset. Ett konkret försök genomfördes av fransmännen i slutet av 1800-talet. 1903 skrev Panama ett avtal med USA om ett andra försök. Kanalen invigdes tio år senare. Vid årsskiftet 2000 övertar Panama ansvaret för kanalen. Christian följde med en amerikansk båt, "Discovery", som lindragare för att skaffa oss lite erfarenhet innan det blir vår tur. Hans historia handlade mest om god mat och trevligt sällskap.

Ankarplatsen i Colon ligger strax utanför en liten marina där vi kan landa dingarna och hämta gratis vatten. Rasmus hittade Tom Sawyer på lätt engelska i marinakontorets bokbytarhylla. Paret på svenska "Goodrun" från Stockholm blev glada över besök av landsmän. De ligger i Colon sedan en månad efter en mindre operation. Kanadensiska "Battlecry" anordnar varje eftermiddag en Ultimatematch, som är en kamp mellan två lag kring en frisbee som ska kastas i mål. Christian, Rasmus och Jens kände igen spelet från skolan därhemma. Initiativtagaren var Vern från kanadensiska gränsen mot Alaska, som i sitt liv jobbat som skidlärare, fiskare och rektor. Han föreslog att vi ska byta båtar en sommar, när vi kommit hem. De seglar vår båt i Sverige och vi seglar deras båt längs kanadensiska västkusten. Vern och Ellen på Battlecry är en bra bit äldre än vi. "They are not old, they only have more stories to tell" var medseglaren Myles beskrivning av dem. Själva Colon ska enligt pilotboken vara så farligt att man inte kan vandra runt där ens dagtid. Enligt damen på marinan hade två rån av seglare inträffat den senaste månaden. Båda var ensamma kvinnor som vandrat i de ensliga kvarteren mellan marinan och staden. återigen stämmer tesen om att sunt förnuft ofta är det bästa försvaret mot väntade farligheter.

Vi åkte taxi in till stan för att storhandla inför överseglingen av Stilla Havet. Billiga priser, trevliga hjälpsamma människor och vi fick gratis skjuts i en egen buss från affären till marinan. Glada unga pojkar packade alla våra grejor och följde med som våra personliga bärare.Panama blev vändpunkt för vår skrala fiskelycka. Jens fångade en stor barracuda, en spansk makrill och en köttig mindre makrillfisk. Vi tävlade med "Yangshou" om att tillaga de mest delikata fiskrätter i dagarna tre, på väg från San Blas till Colon. Christian gav upp försöken att sova gott i sin varma koj och satte upp en hängmatta i sittbrunnen. Sval bris mot pannan i natten. Eric satte upp vår vindtunnel över förluckan. Bris sveper ner i förpiken där vi sover, och genom båten till barnens kojer i aktern. Ibland kommer förelöpare till regnperioden i form av häftiga tropiska skurar. Christian klarar sig under soltaket men alla takluckor måste stängas. Igår satt vi i sittbrunnen vid midnatt och såg hur regnet suddade ut vattenytan. Ytan som ibland är spegel och ibland yrande vågformer liknade nu ett rökmoln. Båtarna omkring oss såg ut att flyta i himlen och gränsen mellan fantasi och verklighet suddades ut en stund. Månde makterna vara med oss när vi imorgon går in i kanalen.

Birgitta Boye-Freudenthal