San Blas, Panama.

S/YAriel IV 1999-04-18

Resebrev 41: San Blas, Panama.

Under tre dygn seglade vi med god akterlig bris och medström de ungefär sexhundra sjömilen från Aruba till San Blas. Två gånger om dagen hade vi radiokontakt med brittiska Yangshou, Camille och Morven; utbytte positioner, väderobservationer och info om fiskelycka. Inga pirater från Colombia siktades. Gandalf styrde. Christian bakade en äppelpaj och vi hittade en paket vaniljsås längst in i ett skåp. Sist vi åt äpplepaj var sommaren 1997 när vi plockade äpplen i egen trädgård. Lyckligen anlände vi i kvällningen till en av de yttersta öarna i ögruppen San Blas och hann runda ett korallrev och komma in i ankarvik innan mörkret föll. Mer än kolmörkt blev det. Bara några ljus från kompisbåtarna flimrade svagt. Nästa morgon var det spännande att klättra upp i sittbrunnen och titta. Två sagolikt vackra palmklädda öar sammanbundna med ett rev i vattenytan. Tjugo meter från oss satt två korta brunhyade män i en vackert målad kanot, gjord av en urholkad trädstam. Vi trodde oss sitta i en tidsmaskin när de skickligt paddlade fram och förtöjde sin trädstam i Ariels blänkande stålbeslag. Varma leenden och goda handslag mötte oss och en inbjudan till deras boplats på andra sidan ön.

Vi bjöd på te i sittbrunnen. Indianerna hällde fyra skedar socker i koppen och undrade generat vad de skulle göra med citronbitarna. Vi pratade om barn, länder och båtar på gestspråket uppblandat med några ord spanska och något enstaka ord engelska. Kuna Yala som landet heter på indianernas eget språk, är mycket lite förändrat av historiens gång. Invaderade och utnyttjade av många olika nationer, alltsedan spanjorerna först kom på 1500-talet, gjorde Kunaindianerna 1925 uppror mot Panama som då var deras herreland. 1938 fick de till slut garanterat ett stort mått av självständighet även om deras land fortfarande ligger inom Panamas gränser. Kunaindianerna är privilegierade jämfört med de flesta andra indianstammar. De har fått rätt till sin jord och de har möjlighet att få utbildning. Och de är stolta över att vara indianer.

På eftermiddagen vandrade vi under höga kokosnötspalmer över ön till Robertinos och Federicos boplats. ännu en gång fick jag en stark overklighetsupplevelse och en känsla av att vara förflyttad till forntiden. På avstånd såg vi hus som liknande en vikingatida bosättning. Grå väggar och höga grå taknockar, byggda av tunna upprättstående bambu-slanor och palmblad. Toaletten var ett hål i marken. Ett tvättställ vid en vattensamling var urholkat ur en halv trädstam och vilade på några pålar. På gårdsplanen fanns ett tak över uppspända hängmattor där en äldre kvinna låg och vilade. Vid stranden låg två stockkanoter uppdragna. Robertino visade oss de uråldriga järnverktyg som han huggit ut den största båten med. Arbetet tog honom två månader på heltid. Han hade målat en fisk i fören och en papegoja i aktern för att få god lycka. En hel skock glada och nyfikna barn mötte oss. Vi hade som gåva ett par grodfötter i barnstorlek. Några män kom vandrande med säckar fulla av kokosnötter. Kvinnorna tog blygt emot oss i den lilla byn. Männen hade slitna västerländska kortbyxor och tröjor. Kvinnorna bar färgglada traditionella kläder, hade lindade ben, ring i näsan och svarta streck i pannan och på kinderna. Robertino var sahila (ledare) för boplatsen. Han presenterade sin hustru som visade oss sina skickligt gjorda traditionella "molor"; textilapplikationer till bröst- och ryggstycken i kvinnornas blusar.

Vi köpte några, föreställande fiskar och papegojor, som vi ska sätta upp i vårt hem, Ariel. Robertino tog fram en sliten miniräknare och räknade med stor möda ut kostnaden. Kunaindianerna arbetar halva dagarna med att fiska, samla in kokosnötter på öarna, hämta dricksvatten i floderna på fastlandet och sköta sina små odlingar av bananer, mango eller majs. På eftermiddagarna ägnar de sig åt familj och byangelägenheter. Vi tillbringade en lycklig vecka tillsammans med våra kompisbåtar, i San Blas underbara övärld. Palmer, vita sandstränder, spännande korallrev, vänliga glada människor i stockkanoter. Några hade segel och några få hade utombordsmotor. Under vattnet såg vi stora rockor som sakta flög fram över bottnen. Koraller, sköterskehajar och ett otal vackra revfiskar. Yangshou-killarna fångade en stor barracuda som vi festade på i flera dagar.

På Christians sjuttonårsdag lånade vi ett läger med palmbladshus på en obebodd ö. Lägret används bara när kokosnötsinsamlarna kommer till ön. ägaren kom paddlande med hustru och barn för att hälsa oss välkomna. I solnedgången satt vi på en enorm ilandfluten regnskogsstock och grillade fisk. Chris på Morven uttryckte enkelt sin känsla över det underbara stället: "This is why we came." Vi ser inte fram emot att segla vidare till civilisationen och Panamakanalen.

Birgitta Boye-Freudenthal