Los Roques, Venezuela.

S/YAriel IV 1999-03-29

Resebrev 38: Los Roques, Venezuela.

Runt hörnet från den vilda ö som vi först angjort på Los Roques, låg en turkosomgärdad, palmbeklädd vykortssö. I lagunen innanför revet räknade vi till sju mastodontmotorbåtar under venezuelansk flagg, med besättningar i vita kläder. På stranden fanns gulrandiga parasoller och uthyrning av vindsurfingbrädor. När vi trodde vi var vid världens ände fann vi oss mitt i en av Venezuelas tummelplatser för rikemän. Kontrasten mot de fattiga hummerfiskarnas ö Los Testigos var stark. Vi fortsatte förbi motorbåtsparkeringen ytterligare några mil till El Gran Roque, huvudön i ögruppen. Små flygplan nästan nuddade vår masttopp när de gick in för landning. Vackra människor från huvudstaden Caracas kom med fickorna fulla av bolivarer för att tillbringa några semesterdagar · tusen kronor på små välrenoverade härbärgen i byn. En staty av Simon Bolivar, Venezuelas frihetskämpe, stod på det lilla torget. Gator av sand. Inga bilar. Vi kunde inte annat än beundra de turistutvecklare som lyckats behålla de gamla husen och byatmosfären, samtidigt som de skapat ett fint småskaligt turistställe.

Vi mötte Andreas och Geraldin på tyska "Chabu" på en bar i ett gammalt fiskarhus vid strandkanten och tog en "sundowner." När vi kom tillbaka till dingen hade någon stuckit tjugotre hål med ett spetsigt föremål i främre pontonen. Vi hann precis ut till Ariel innan dingen sjönk. Oscar som äger härbärge Rossillini berättade att det finns en inbyggd konflikt mellan de lokala öborna och de välutbildade utvecklarna från Caracas. öborna förstår inte att de måste vara rädda om turisterna för att ön ska kunna fortsätta leva. På härbärge Aqua Marin fanns Julio från Italien som äger öns enda dator. Han hjälpte oss att maila resebrev. Det tog en och en halv timme att koppla upp maskinen på det bristfälliga telefonnätet. Christian hade bakat fastlagsbullar och gjort mandelmassa. På ön fanns ingen grädde. Den enda affär som fanns sålde bröd, konservburkar och läsk. Med vår konserverade grädde, som ytterst motvilligt lät sig vispas lite, rinnande ner för bullarna smaskade vi något försenat fastlagsbullar i dagarna tre. Vår watermaker surrade på som vanligt under Christians koj och gav oss gott dricksvatten trots att inget fanns att få i land.

Några dagar senare när Eric äntligen torkat bort all maskinolja ur håret seglade vi till ännu en underbar korallö för att bara vara. Jens fick hosta och ont i halsen. Rasmus fick magknip. Eric och jag hamnade i svåra diskussioner om seglarlivets grundvalar. Solen gick ner och solen gick upp. Sedan bara var vi under havets yta i flera dagar. åt ibland och sov ibland. Våra stora handdukar hänger efter alla bad, alltid på tork runt båtens mantåg. När vi har sötvattensbrist som nu och inte kunnat skölja dem på ett tag, känns de som salt pansarplåt som bryts mot kroppen när de används. Saltlagren på kroppen känns kvällstid inte så sköna. När jag ska krypa ner i kojen kliar det. Vi försöker spara sötvatten i våra två extra 25-litersdunkar som står på däck, så att vi kan skölja av oss saltet ibland. Det är svårt att vädra dynor och lakan på däck. Överallt finns så mycket salt att vi inte kan lägga textilier där. Om saltet kommer med dynorna ner i båten blir det fukt och ibland mögel. Vi tjatar tyvärr mycket på barnen om att de inte ska springa ner i båten med saltvåta fötter och kläder. När vi åker i dingen blir vi alltid lite våta i stjärten. Landgångsshortsen blir salta och torkar aldrig. När vi seglar och vågor skvätter upp koncentreras saltet i högar på däck. Vid framkomsten brukar vi skölja däcket med havsvatten för att få bort det värsta.

Morgongröten kan bara få en fjärdel vätska från havet. Annars blir den för salt. Det som kallas saltvattensbröd och bakas på saltvatten hemma i Kattegatt kan bara ta emot knappt hälften havsvatten här. Sista dagen på Los Roques ankrade en gammaldags Grand Banks motorbåt med venezuelansk flagg bredvid oss. En hel familj med fyra barn, extra vänfamilj och en besättningsman myllrade ut och för att bada, dyka, fiska och njuta av allt jättemycket. Venezuela hade påsklov och alla välbesuttna stadsbor var på naturutflykt. Vi blev inbjudna ombord på kvällen och fick drycker och lite alla möjliga smakbitar av deras middag. De berättade om sitt land och gav oss frukt och grönsaker och ett spel i present. Härliga glada goda generösa människor. Vi ville gärna se mer av Venezuela men i morgon bär det vidare mot holländska ABC-öarna.

Birgitta Boye-Freudenthal