Bonaire, Nederländska Antillerna.
S/YAriel IV 1999-04-05
Resebrev 39: Bonaire, Nederländska Antillerna.
Fullt med vanliga välstädade nordeuropeiska stora ljusa människor, fanns det plötsligt igen, när vi kom till den första av de Nederländska Antillerna eller populärt kallat ABC-öarna. A för Aruba, B för Bonaire, C för Curacao. Bonaire är den minsta, holländskt ren, med papperskorgari varje hörn. Men det välordnade och effektiva är väl blandat med karibisk färgglad livsglädje. Mer än hälften av de ungefär fjortontusen invånarna är slavättlingar. På Los Roques hade vi träffat brittiska "Yangshou" med Myles och Craig i trettioårsåldern, ombord. Vi ska segla i konvoj med dem och några andra brittiska båtar runt Colombias kust där det lär finnas pirater som prejar ensamma utländska båtar. US coastguards prejar också, för att söka efter narkotika. Ibland lämnas de genomsökta båtarna i ett förfärligt skick.
Bonaire är känt för sina mycket fina dykvatten. Myles och Craig hade nytagna dykcertifikat från Bequia. De köpte varsin begagnad dykutrustning på ett av de otaliga dykcentren på Bonaire. Himla trist att vår kompressor var sönder nu när vi verkligen behövde den. En stor finländsk skuta kom in. Hon seglade på charter med finländare, anställda på Nokia i Caracas. Flera av gästerna pratade bra svenska och vi utbytte tankar om livet i Skandinavien och Karibien. Vi har döpt vår båt till Ariel IV of Scandinavia . Ariel har dansk flagg, Eric har danskt pass, vi är svenska och pengarna till resan är hopjobbade i Norge. Rasmus och Jens hittade en elvaårig lekkamrat på skutan som pratade finska, spanska och en hel del engelska. Kulkuri, som båten hette, hade tre kompressorer ombord. Första dagen fick vi massor av luft. Andra dagen kom kaptenen över och gav oss en mycket bra genomgång av hur en kompressor fungerar. Hans självklara generositet och hjälpsamhet kändes underbar efter att vi hade blivit lurade av en penningtörstande dykcenterkille. När vi väl har fått de reservdelar vi behöver i Panama, är vi med största sannolikhet självförsörjande på luft igen.
Eric, Christian, Myles och Craig dök i flera dagar och utforskade runt tjugometerskurvan. Rasmus, Jens och jag snorklade ovanför och busade i deras luftbubblor som kittlade oss som en bubbelpool. Ibland kom bubblor stora som svampar upp. Vi satte oss på dem och de splittrades runt stjärten. En dag såg djupdykarna en två meter lång sköterskehaj. Trots att vi vet att de är ofarliga känns det läskigt att vara nära ett så stort vilt djur. Barracudor i enmetersklassen ser vi ofta. Vi börjar nästan vänja oss. Men de vackra färgglada mindre fiskarna som finns överallt och kommer i stora stim, är bäst att titta på, utan pirr i maggropen. Queens angelfish är den vackraste. Blå och gul som den svenska flaggan. Vi, och framför allt barnen, har blivit väldigt nationalistiska under resan. Med stor stolthet pekar de på Volvobilar som rullar överallt, Ericsontelefoner, svenskar som varit med om att bygga Kaledoniankanalen, Abba, Roxette och Ace Of Base.
På Bonaire var det påsk. Barnen ville inte förvandla masten inne i båten till påskris. Masten hade varit julgran. Istället blev den stora fotogenlampan som hänger i kajutan pyntad med påskkäringar, kycklingar och ägg. Jens hängde hela taket fullt med fjädrar och satte två pappkycklingar i fläkten så att den inte gick att starta. Myles och Craig fick varsin fjäder att ha i hatten. äggen målade vi på Ariel men den mexikanska påskmiddagen serverades på Yangshou. Båtnamnet är lånat från en kinesisk by och betyder "heaven on earth". Påskjakten gick från däck till sittbrunn, kajuta, förpik och pentry innan godisäggen hittades i skepparns klädskåp. Musiken från Karels bar iland var väldigt bra. Den pågick till klockan halvfyra. Där vi satt sömnlösa i sittbrunnen såg vi en grå dinge med utombordare flyta förbi. Eric hissade snabbt ner vår och rodde efter. I den friska frånlandsvinden försvann båda dingarna fort i mörkret, trots att jag spanade med den stora strålkastaren. Oroligt. Nästan en timme senare kom Eric pustande roende tillbaka med båda dingarna. Ett nyblivet båtägarpar blev härligt glada när vi nästa dag lämnade tillbaka dingen. De hade förtöjt dåligt i Karels brygga och trodde att gummibåten vid det här laget låg och plaskade på en strand i Venezuela.
Innan vi seglade vidare konstaterade Myles och Craig att långfärdssegling egentligen innebär att byta ett heltidsjobb mot ett annat. De trivdes väldigt bra med sina landjobb. Atlantöverseglingen var en speciell onjutbarhet. Båtliv är mera spännande än landliv. Kontrasterna mellan de fina och de förfärliga stunderna blir större.
Birgitta Boye-Freudenthal