Trinidad-Los Testigos, Venezuela.
S/YAriel IV 1999-03-14
Resebrev 36 Trinidad -Los Testigos, Venezuela.
Med båten nedtyngd av härliga nya förråd av kyckling, kalkon, falukorv, prinskorv, biff, skinka, frukt och grönsaker - på burk, berg av mjöl, socker, ris, pasta, olja, potatis och lök, och mindre berg av kryddor, te, russin, sylt, kakao och andra krusiduller, samt en låda Jamaicarom, korsade vi en mörk natt Venezuelas gräns och angjorde Los Testigos i soluppgången, efter sjuttiotre sjömil i god passadvind. Gandalf styrde starkt hela vägen! Vi njöt av vår nya duktiga styrmans kapacitet. Tur att vi efter Atlantöverfarten började vår resa i Västindien och gick söderut. Inte tvärtom. öarna vi besöker blir bara bättre och bättre, vackrare, vänligare, mer orörda och billigare. Vår definition av paradis förändras med platserna vi kommer till. Los Testigos är en liten grupp vilda öar, utan någon fast förbindelse med fastlandet. Bara ett drygt hundratal människor bor här.
Ariel ligger i en vacker ankarvik inramad av en vit lång sandstrand med höga palmer, ett rev och några små klippöar. över vattnet svävar kraftfulla fregattfåglar med upp till två och en halv meter mellan vingspetsarna. Vid vardera änden av stranden ligger några hus som mer liknar halvöppna skjul. Mitt emellan finns en huskonstruktion utan väggar men med ett stort skuggande palmbladstak. Därinne låg fiskare och vilade i hängmattor när vi kom. Sex fiskebåtar var förtöjda vid strandkanten. Ett gäng fiskare spelade något som liknade cricket på stranden. Vänliga, ljusbruna män endast iklädda kortbyxor hälsade oss med "hola" när vi artigt prövade vår minimala spanska. Nybörjarkursen har kommit fram ur skåpet igen. Vid ett av husen blev vi bjudna av en äldre kvinna, att sitta ner på varsin dålig plaststol. Hon hade glada rynkor i hela ansiktet när hon presenterade oss för sin dotter. sina barnbarn och deras papegoja Bandidos. Mycket intresserat ville de veta namn och åldrar på våra barn. Mötet med folk på Los Testigos hade kunnat ge så mycket mer om vi kunnat prata riktigt med varandra.
Senare på dagen kom en liten fiskebåt ut till oss på Ariel. En fiskare och hans hustru överräckte tre humrar. Den misstänksamhet vi förvärvat i Västindien gjorde oss tveksamma till att ta emot. Men de bad inte om någon ersättning utan vinkade glatt och for igen. Eric och Christian dök med våra tuber. Första dagen såg de braincoral, seafans, goatfish, parrotfish, bluehead, tubesponge, tonfisk och en halvmeter stora sjöstjärnor. Andra dagen gick kompressorn sönder. Eric svor över ännu en tredskande maskin och suckade djupt när han plockade fram verktygsväskorna. Efter det stora jobbet med Gandalf borde verktygen ha fått ligga nerpackade ett bra tag. Men kompressorn var helt omedgörlig. Israeliska "Summerwind" gav oss ny komprimerad luft. Medan Eric och Christian dök åkte Rasmus, Jens och jag i gummidingen på utflykt till byn med ett tiotal hus. En äldre fiskare gav barnen bitar av svart korall och visade hur de skulle slipa bitarna blanka. Rasmus hade glömt sina skor men fiskaren lånade honom ett par gamla slitna, och tog med oss på vandring över ön. Vägen gick förbi bräkande getter och genom en skog av kaktusar som ofta var längre än vi. Rasmus råkade trampa på en bebiskaktus och fick långa taggar i tån. Vår vän fiskaren Julio drog varsamt ut dem.
På östra sidan av ön fanns en liten strand där vi dök i stora, härliga pålandsvågor. Jens brände sig i vattnet på en lång blå slemmig sak. Julio visade hur han skulle lindra med saliv. När vi kom tillbaka till byn frågade Julio försiktigt om vi hade rom ombord. Vi vill inte bidra till det alkoholproblem som vi vet finns här, så vi svarade nekande och gav honom istället skjuts i dingen ut till hans båt. Senare samma dag kom en hel familj med två barn ut till Ariel och frågade mycket försiktigt om vi kanske hade några färgpennor. Deras barn ville måla Venezuelas flagga. Vi gav dem Rasmus gamla färgpennor. Sällan har jag sett någon bli så glad för så lite. Pnina och Yoav, det israeliska paret från "Summerwind", och deras två tonårsdöttrar, kom över en kväll på te. Alla barnen och ungdomarna försvann snart igen när det visade sig att "Summerwind" hade video ombord. Familjen har seglat i tolv år. Deras barn känner inte till något annat liv än det de lever seglandes i världen. De har skola på engelska via ett amerikanskt korrespondenssystem. Barnen kan inte läsa eller skriva på hebreiska, som är det språk man talar i familjen. Båten är köpt i Australien och seglar under australiensisk flagg. Med fyra israeliska pass ombord finns det många muslimska länder som Summerwind inte får komma in i. Båten har legat i viken på Los Testigos nästan en månad. Hela besättningen talar bra spanska och de har redan många vänner här. Vi börjar inse att tre år är en kort tid för ett världsäventyr.
Birgitta Boye-Freudenthal