Los Testigos - Los Roques, Venezuela.
S/YAriel IV 1999-03-22
Resebrev 37: Från Los Testigos till Los Roques, Venezuela.
Det är morgonen efter Rasmus tolvårsdag. Christian står med en jättedisk från kalaset, som gick av stapeln på ett ensligt hästskorev i utkanten av ögruppen Las Rochas. Vi diskar i saltvatten för att spara på det söta. Efter sedvanligt morgonsjungande kunde födelsedagsbarnet nästan inte bärga sig över frukost innan dingen spändes för födelsedagspresenten, en uppblåsbar "vattenraket". Med lätt dåligt samvete i miljömedvetandet såg jag några hellyckliga barn klänga sig fast på den framrusande raketen tills de plumsade i. Vi var ensamma på ankarplatsen och störde ingen. Framåt eftermiddagen fyllde vi dingen med lägerattiraljer, åkte till revets insida och vadade i knädjupt vatten över döda koraller till en vid sandstrand. Sanden var starkt uppblandad med finmalt korallkross. Vid ena kanten låg en ö, övervuxen med mangroveträd vars rötter växte långt ut i vattnet. På utsidan av revet fanns högar av strandved, bambustockar och en del människoskräp.
Med hjälp av gamla tamprester reste vi ett vindskydd med en imponerande hög stång i ena änden. Ursprungligt snyggt. Framför vindskyddet byggde vi en eldstad, ett lågt bord och tre bänkar. Iförda badkläder satt vi i solnedgången och lyxade oss med sangria från Kanarieöarna, Coke från Trinidad och popcorn från Margarita. Till efterrätt fick vi platt men god tårta, som Christian bakat i gasolugnen och Rasmus dekorerat med godis. Barnen har nästan slutat äta godis här. De tycker Västindiskt godis smakar pyton. Det gick att vispa konserverad grädde. Eric hade gitarren med in och vi sjöng Taubelåtar. Sångerna känns annorlunda nu när vi är i närheten av flickan i Havannas hemtrakter, och hemmet i kanten av Atlanten, tillhörande Fritiof Anderssons Carmencita. Senare grävde vi ner eldstaden, la på massor av ved och täckte det hela med plankor och sand. Idag ska vi hämta gratis grillkol i gropen. I sena kvällen drev och paddlade vi med vågorna i mörkret ut till Ariel, som hade däcksbelysningen tänd för att vi skulle hitta hem. Det blåste en hel del men revet förhindrade de stora havsvågorna att nå oss. Vår fina gästflagga från Venezuela som farmor sytt, fladdrade lite mot styrbords vantspridare när jag somnade och jag hörde dånet av vågorna mot revet. På revets utsida ligger en stor förlist fiskebåt som ett svart skelett mot himlen. Enligt pilotboken ska vi få se en strandad segelbåt, när vi seglar upp längs revet imorgon.
Ut till Los Roques kom vi efter drygt ett dygns segling från ön Margarita, där vi klarerat in och ut ur Venezuela samtidigt. Sydamerikas fastland med Amazonas och Inkarikets kultur får tyvärr vänta till nästa segling. Klareringen kostade nästan tusen kronor men vi sparade lika mycket genom att bunkra diesel. Den kostar en krona litern i Venezuela, som har rika oljekällor på fastlandet. Inte underligt att alla taxibilar på Margarita är stora bensinslukande vrålåk som gungar fram och påminner om det glada femtiotalet. I god passadvind styrde Gandalf Ariel ner längs Margaritas kust. Vi hade engelsklektion i klass tre och fem under solskyddet i aktern. För att enkelt runda den sista udden gippade Eric och Christian båten, så att vinden skulle komma in från andra sidan. Storseglet svängde kontrollerat över med en smäll i den ganska lätta vinden. Till vår stora förvåning och fasa skörade det nya storseglet på två ställen vid fullattorna intill masten. Ner med seglet fortast möjligt. Fram med symaskinen som monterades på sitt bord i sittbrunnen.
Långsamt gick vi för motor mot vinden så att båten inte skulle driva ut i öppet hav utanför Margarita. På tre timmar lyckades vi med hjälp av samtliga medlemmar i familjen lyfta, baxa och bända runt det himla tunga och stora seglet så att vi kom åt att sy lagningar och förstärkningar. Nu började den stora otursturen. Kompressorn hade dött. Seglet skörade. Sedan vägrade generatorn att starta och sprutade ut olja i hela motorrummet. Den svarta gojan rann också in under durkarna i konservburksförråden. När vi skulle ankra på Los Roques slutade plötsligt gasreglaget till huvudmotorn att fungera och vi fick kastat i ankaret med en väldig fart för att inte driva på revet. Eric har arbetat hårt med att gå igenom all utrustning innan resan. Alla tre motorerna har varit på verkstad och blivit genomgångna där. Historien känns igen från många kompisbåtar. är marina prylar så mycket sämre än till exempel bilgrejor. Nej jag tror inte det men båtutrustning slits hårdare och vi är mer utsatta på hav i främmande land. Sådana dagar längtar jag till det enkla, trygga huslivet därhemma.
Men palmerna fortsätter att vaja och det turkosblå varma vattnet fortsätter att locka. Jag fick ett mail från Sverige som berättade om snålblåst och duggregn.
Birgitta Boye-Freudenthal