Utanför Trinidad.

S/YAriel IV 1999-03-07

Resebrev 35: Utanför Trinidad.

Efter att ha tillbringat nästan en månad på Trinidad kändes det svårt att säga adjö. Vi hade från början tänkt stanna två veckor men karneval, jobb med båten och alla goda människomöten gjorde att tiden gick vidare och vi njöt av vår frihet att ändra oss. Vi träffade "Vendora" från Nya Zeeland med två pojkar i nästan exakt samma åldrar som Rasmus och Jens. De nya kamraterna har en segeldinge och barnen försvann efter skolan, på diverse äventyr över viken. Phil och Linda på Vendora känner sig som del av en kosmopolit-grupp "riktiga" långfärdseglare på ungefär femhundra båtar, utspridda på alla världens hav. Vendora har seglat i fem år och besättningen vet ännu inte när eller om, de vänder hem. Linda berättade om hur de under årens lopp har förändrat sin syn på vad som är värdefullt i livet och hur de har anpassat sig till en ny ekonomisk situation. Familjen äger ett hus på Nya Zeeland som ger en liten hyresintäkt på omkring tretusen kronor i månaden. Därutöver jobbar Phil tre månader om året. Då ligger de stilla någonstans där det finns båtar som behöver lagas, utrustas eller byggas. På Trinidad har han fått jobb på en av marinorna. Det tar några veckor för honom att hitta ett jobb. Resten av åren seglar Vendora långsamt i något område på jorden, upptäcker, lär känna människor och har tid med varandra och sina favoritaktiviteter.

Ibland har de vänner med ombord. Linda leder skola med barnen och hon har blivit expert på att leva billigast möjligt. De tycker vi är lite dumma som ska dundra runt hela jorden på bara tre år när det finns så mycket, utanför de vanliga seglarstråken, att uppleva. Vi fick adresser, kopior och tips på trevliga människor, fina byar, öar, vikar och rev, i Nya Zeeland och Australien. Jag råkade säga att tre års resa nog blir en bra tid för oss, att barnen behöver sina rötter med hemort och kompisar och att jag nog behöver utmaningen med ett eget jobb igen. Då log Phil brett och sa att vi får se när vi kommer över i Stilla Havet och Söderhavet. "Ni kommer att förändras." En smått hårresande tanke skakade mig. Tänk om det är sant. Vi lärde känna Noel och Litara på "Sina", också från Nya Zeeland men Litara är uppvuxen på Västra Samoa. Deras dotter Sina och Christian är jämnåriga och kom att bli fina kompisar. Det känns alltid extra roligt för Eric och mig när våra barn har kamrater. Noel och Litara har seglat flera varv runt jorden och de har fått motta den eftertraktade "Blue water medal" för sina seglingar. Strax innan barnen kom började de bygga drömbåten, Sina, som är mer än en skönhet, i trä. Tolv år tog det. Sedan dess har de seglat i fem år med dottern Sina och hennes storebror Walter. Han har nyligen återvänt till Nya Zeeland för att avsluta sin skolgång.

Sina läser näst sista året av highschool på korrespondens ombord. Litara berättade legender från Samoa och gav oss adressen till sin bror på Samoa. Vi hade en härlig knytkalasavskedsgrillfest med Nya Zeeländarna, "Nordavind" från Bodö och några andra vänbesättningar. Roligt men vemodigt. Att hela tiden skiljas från vänner som vi nyligen lärt känna, är svårt. Phil skrattar åt mig och säger att vi träffas igen, förr eller senare. Ju längre tid man är ute desto fler vänner har man i varje hamn, säger han. Det märkte vi faktiskt i mindre skala, när vi seglade i Europa och över Atlanten. Men nu har nästan alla de vänbåtarna vänt hem

Som första anhalt på väg till Venezuela seglade vi tre sjömil till Chacachacare Island, en för trettio år sedan övergiven spetälskekoloni. Intressant vandring genom igenvuxen djungel till lianinslingrat sjukhus, biograf, elverk, kyrka och olika hus som övergavs för trettio år sedan när man upptäckte att lepra inte var farligt smittsamt. Gamla journaler, medicinburkar, köksutrustning, möbler, mycket stod kvar. Ariel ligger ankrad i en regnskogsinramad vacker vik. Vi njuter av stillhet och de första baden efter en månads avhållsamhet. Igår kväll satt jag vid datorn och skrev resebrev. Båten var mörk och bara skärmen glimrade. Plötsligt for en fladdermus in genom akterluckan och i full fart förbi mig. Förmodligen fortsatte den ut genom förpiksluckan eftersom vi inte kunde hitta den någonstans. En stund senare hände samma sak. Då stängde vi luckorna trots värmen. I Venezuelaguideboken står det under kapitlet farligheter; "i Venezuela har det hänt att vampyrer har bitit seglare, men det är mycket ovanligt". I uppslagsboken står det; "vampyrer är en familj av små blodsugande fladdermöss i Syd- och Mellanamerika". Efter att på Trinidad ha upplevt hur myter om farligheter förstoras, när de för den enskilde seglaren knappast utgör någon större fara, känner vi oss inte så värst oroliga när vi går mot Venezuela. Men vi är glada över att myggnät och malariatabletter, som vi beställt från Australien, till sist har anlänt.

Birgitta Boye-Freudenthal