Västindien.

Söderut från St Lucia.

S/YAriel IV 1999-01-17

Resebrev 28: Söderut från St Lucia.

När Tom hade åkt hem, efter två månader ombord, blev det tomt på Ariel IV. Vi låg ankrade i Rodney Bay på norra St Lucia. Några dagar bara gick med vardagsrutiner och -bestyr. Proviantförråden från Kanarieöarna börjar sina så vi körde i dingen till ett Storköp. Vi hittade havregryn till morgongröt igen, till allas glädje. Det har vi inte haft sedan England. Mat är dyr här. Värmen gör färskmat svår att lagra. Jag har aldrig förr ätit så mycket konserver som nu. Konserverade ärtor har jag inte smakat sedan jag var barn. Konserverad leverpastej smakar bättre än man kan tro. Rasmus och Jens är svåra att övertyga om hur nästan gott det är. Eric byggde en 12 volts korglampa som kan hänga från bommen, över matbordet i sittbrunnen. Visserligen är det ombonat med fotogenlampor, men det är svårt att få tillräckligt mycket ljus. Eftersom det blir mörkt redan vid halvsjutiden är det viktigt att ha bra belysning, som inte drar mycket ström. Vi sitter ofta i sittbrunnen på kvällarna med gäster, gitarrer, spel och böcker.

På Bequia igen, gick Christian och jag till Internet-stället för att se om vi hade e-post och för att skicka en beställning av ett nytt vindroder. Tre datorer är inhysta i ett hönshus, som ser ut som om hönsen bodde kvar till bara för några veckor sedan. Vi är ledsna över att tvingas spräcka vår resebudget totalt med rodret, men vi kommer inte att orka handstyra över hela Stilla Havet. I brevlådan fanns som varje vecka ungefär tio meddelanden. Hälften från familj och goda vänner och nästan hälften från folk som läser våra resebrev i Sydsvenskan eller har hittat vår hemsida. Vi är häpna och väldigt glada över alla människor som hör av sig till vår hotmail med lyckönskningar eller tankar om livsäventyr. Många, många drömmer om att försöka göra något liknade. Kanske inte alltid i en segelbåt, men i någon form en annorlunda utflykt ur vardagen, för att få nya perspektiv på livet. Varmt tack alla ni som hör av er. Vi läser med glädje och hoppas att ingen blir ledsen om det inte kommer svar. Vi kan tyvärr inte längre skriva till alla. Den elektroniska posten har öppnat nya möjligheter till kontakt mellan människor. Så mycket enklare det är att direkt utbyta någon tanke men dem som skriver, jämfört med de ofta envägskommunicerande vykort som vi skickade förr.

När vi ligger ankrade brukar vi någon gång under varje dag simma några hundra meter mellan båtarna, eller dyka och snorkla. Bättre motion kan man inte få och det är lätt att dyka i och "träna" när som helst. Vattnet ger härlig svalka när det ibland blir väl varmt på däck. I bukten utanför Bequia simmade nästan meterlånga sköldpaddor. Först vågade vi inte hoppa i. Motion får vi också genom vandringar och promenader under upptäcktsfärder på land. Fast vi tog flaktaxi när vi besökte sköldpaddsprojektet på norra Bequia. På ideell basis försöker man föda upp sköldpaddor så att de inte ska dö ut i området. Vi träffade ett- och tvååringar. Deras större syskon var redan utsläppta i havet. Under segling får vi motion genom att hela tiden röra oss, för att parera båtens rörelser. Att när båten rullar, gå upp och ner för de sex stegen till sittbrunnen, med grytor och fat kräver goda benmuskler och utmärkt balans. Segelyta som ska ökas eller minskas beroende på vindstyrka, bidrar också till att vi håller muskelmassan i trim. Faktiskt är vi alla kroppsligen, i bättre form än när vi seglade hemifrån. Kroppsligen är det spännande att leva i värme, iklädd nästan ingenting alls. Kroppen blir mer av en realitet som känns och syns. Hemma i Sverige stoppade vi ner den i ett antal lager varje dag, och tänkte sedan inte så mycket mer på den. Fysiken är mer påtagbar. Så också psyket. Genom att vi har mer tid att tänka och prata med varandra i familjen, gläds vi gemensamt över roliga saker och tvingas ta tag i konflikter direkt, när de dyker upp. Det går inte att sitta och sura på en båt. Då känner alla genast av den dåliga stämningen.

På lördagskvällen var det dans på Schooners bar i Bequia. Christian var barnvakt ombord. Eric och jag for tillsamman med Caroline och Philip från engelska "Ladybird", över bukten i gummidingarna. På bryggan tog vi fram torra skjortor, och kjolar till flickorna, ur plastpåsar. Man blir alltid våt under dingeåkning. Som vanligt låste vi noga fast gummibåten och utombordaren, med en tjock kedja vid en påle. Barfota hoppade vi runt på en överfull terrass, till reggae och gamla västeuropeiska godingar hela natten. Vi rörde oss tillsammans med lokala härliga människor och en massa seglare och hade himla roligt. Håruppsättningen ramlade ner och svetten rann. När vi for hem i kolmörker, och ljummet havsvatten skvätte över oss, konstaterade Eric och jag att det var alltför länge sedan vi var vuxenbusiga.

Birgitta Boye-Freudenthal