Västindien.

Mayreu.

S/YAriel IV 1999-01-24

Resebrev 29: Mayreu.

Vi är trötta på Västindien nu. De flesta infödda människorna gillar inte båtfolket. Bara våra pengar. Vi har tills nyligen vägrat tro på detta, och haft nån sorts naiv idé om människors inneboende godhet. I affären på Bequia kostar samma sak en dollar för svarta och fem dollar för vita. Kan detta kallas rasdiskriminering. En vit dam på ön upplyste oss om prispolitiken och berättade att hon betalar en svart pojke för att han handlar åt henne. Rent mänskligt blir Ariels besättning nog bättre bemötta än de flesta, eftersom vi har barn med oss. Barn inbjuder till mänsklig värme och vi ser trots allt leende ansikten som följer våra vithåriga pojkar. Men vi möter också mycket aggressivitet och förakt. När vi skulle tanka vatten och vägrade följa exakta order om hur linor och fendrar skulle läggas, åberopande vår rätt till egna bedömningar av hur vår båt ligger bra, blev vi utskällda och utan vatten. Vi mötte Yvonne och Arne på "Seifon" på väg hem efter nästan ett år på Trinidad och i Venezuela. De menade att det "riktiga" långfärdseglarlivet börjar där. De arbetade som volontärer inom sina respektive yrkesområden; lärare och arkitekt, i Port of Spain under sex månader och fick många vänner på Trinidad. Människorna var vänliga och hjälpsamma. Priserna är normala och samma för alla. Det var nog då vi insåg hur långt borta från de bofasta människorna vi lever. Klimatet och de vackra omgivningarna liksom luras. Här är underbart men inte på djupet.

Den sista veckan i Västindien tillbringade vi på en av våra favoritöar Mayreu, där vi trängde in oss bland feta charterkatamaraner med rosa människor ombord. Salt Whistle Bay är den mest perfekt paradisiska viken, av alla paradisiska vikar vi sett hittills. "Stressless" från Husqvarna hade busat och gått ut på det nordiska kortvågsnätet med information om att det skulle bli stor strandfest med volleybollturnering, den nittonde när Eric fyller år. Den nittonde trängdes charterbåtarna nästan ut, av goa vänbåtar som dök upp. "Stormpippi", nu med fyra barn/ungdomar ombord, "Latitude" med Björn och Eva från Stockholm, "Constance" från Oslo med far, son och tre kompisar i tjugofemårsåldern, "Fredrika" från Koster, Three times a lady", som kom för sent och några till. Det var ju bara att göra en fest då. Svetten flöt i strömmar när vi kämpade runt volleybollnätet. Mellan varje set rusade båda lagen i havet för att hämta ny kraft i svalkan. Jolly Joseph kom i sin bjärt målade taxibåt med hummer som vi beställt. Besättningarna bredde ut sina olika vackra sarongtyg bredvid varandra, till ett stort brokigt bord på sanden under några palmer. Med fotogenlyktor från sex båtar som lyste upp. Födelsedagsbarnet serverade egenblandad rompunsch ur femlitersdunk. Födelsedagssången sjöngs på engelska, norska, danska, svenska och franska av besättningar med de modersmålen. Christian hade bakat en hejdundrande tårta som räckte till en minimal bit åt alla. Eric såg härligt glad ut där han satt med korslagda ben under palmen. Han har aldrig förut fått fylla år på sommaren med båt och utefest, som jag gör varje år. En av de norska killarna, som var diskjockey från London, serverade calypsomusik ur cd-maskin. Barnen jagade ödlor och eremitkräftor med ficklampor i mörkret. Jag sände varma tankar till brorsan Kåre, i Norrköping som fyller år samma dag. öns enda publika telefon var sönder. Vi dansade i vattenbrynet och brände fötterna där grillen hade stått.

Under natten blev både Eric och jag magsjuka och fick hög feber. Nästa dag diskade och röjde Christian och barnen i timmar, medan vi låg och flämtade. Jens tyckte det var lite läskigt. Aldrig har både mamma och pappa varit så sjuka på samma gång. Morgonkön till vår enda toa var mycket seg. För mindre behov var det enklast att hoppa i havet. Septiktanken klarar oss omkring en vecka innan vi måste tömma den på djupt vatten. Rasmus och Jens hade skola själva. Det var fint att höra Rasmus som går i femman, förhöra Jens som går i trean, på engelskläxan. Båda barnen tycktedet var roligt. Vänliga båtmänniskor kom förbi i dingarna och ville veta hur vi hade det och erbjöd sig hjälpa till. Vinden friskade men vi hade som tur var båda våra stora ankare ute. Ariel låg säkert. Den sista dagen i paradiset åkte vi in till stranden och lyssnade på ett steelband. Fantastiskt skickliga killar men de log inte en enda gång.I morgon lämnar vi Västindien och seglar till Tobago....

Birgitta Boye-Freudenthal