Västindien.
Grenadinerna.
S/YAriel IV 1999-01-04
Resebrev 26: Grenadinerna.
Nytt år, det sista i detta årtusende. Vi gläder oss åt att kunna använda det aktivt i våra liv. På tolvslaget simmade vi på ankarplatsen bakom Ariel med fyllda champagneglas, tillsammans med två andra besättningar. Champagnen blev saltare och saltare. "Should auld acquaintance.." ekade mellan våra tre sammanbundna båtar, med ankare utåt och lina in i land i en palm. Bukten utanför Port Elisabeth på Bequia lystes upp av röda nödljus, vars datum gått ut. Från norska "Valhall" längre bort rungade rockmusik. Från stranden hördes steelband och lika många svarta som vita människor dansade eller promenerade omkring.
Innan vi lämnade Bequia tankade vi en av våra fyra vattentankar med tvåhundra liter vatten. Kostnaden blev etthundrafemtio kronor. Vattnet levererades i stora svarta tunnor på en flotte med utombordsmotor, som kom körande. Jag tänkte på alla de gånger vi diskat, eller helt slösaktigt sköljt av händerna, i sötvatten. Från och med nu kommer potatis-, spagetti-, brödbaknings-, disk- och handtvättningsvatten att vara havsvatten. Duschar gör vi inte längre, men badar sådär en sex gånger om dagen. Efter kvällsdoppet sköljer vi oss i regnvatten som vi samlat i vårt kombinerade sol- och regnuppsamlingstak. Varje natt och ibland på dagarna drar snabba regnväder, så kallade squalls, förbi. Omkring tio liter rinner mot takets mitt, genom ett hål med slang på undersidan, ner i en balja. Därifrån tömmer vi över det i våra påsduschar som hänger i riggen och vattnet blir härligt varmt av solen. åtgången på schampo och duschtvål är mycket liten.
Inför den tredje januari handlade jag dåliga vinterpotatisar för tio kronor kilot. Jens önskade sig pannbiff och potatismos till födelsedagsmiddag. Vi har ätit brödfrukt, papaya, pumpa, ananas och andra frukter och grönsaker, vars namn jag inte hittar i vårt engelsksvenska lexikon. Barnen är nyfikna och provar allt men vår svenska matkultur sitter djupt rotad. När Jens nu fyllde tio år väcktes hemlängtan. Till efterrätt åt vi riktig gräddtårta som Christian bakat. Vi hade haft tur som fått tag i tio ägg. De räckte till både tårta och biffar. På födelsedagsmorgonen låg vi ankrade vid Tobago Cays, som är några av Västindiens finaste dykvatten. Vi sjöng, med både ljus och blomma på födelsedagsbrickan, och lyckades tränga in oss alla sex i Jens hytt. Den mest spännande presenten var ett litet oljefat målat i rött och blått, och tillknackat för spelning. Vi hörde "blinka lilla .."och "till Paris", högt på oljefat över hela båten. Mest användbar av presenterna var en rulle maskeringstape som är basen i all uppfinningsverksamhet som pågår ombord. Av en svart sopsäck och några grillspettspinnar blev det en flygande drake. Efter frukost simmade vi över till "Street Legal". Besättningen ställde upp på däck och sjöng "Happy birthday.."
På eftermiddagen tog vi dingen ut mot det stora hästskoformade korallrev som finns utanför Tobago Cays. Utkomna ur lä från öarna slog vinden mot oss och vågorna var trots revet, stora nog att slå över dingen och oss. Vattnet var ljummet så det kändes bara skönt och spännande. Med grodfötter, cyklop och snorklar simmade vi på mellan två och fem meters djup i ett akvarium, kändes det som. Klarklart vatten. Färgskimrande fiskar, bläckfiskar, skaldjur, koraller i alla storlekar. Strax utanför dundrade Atlanten med hela sin styrka mot revens ytterkant och forsade skummande över, in mot oss. Bredvid låg en liten sandö med några palmer. En fin paradisscenografi. På flera ställen gick strömmar som inte gick att simma mot. En gång kunde jag inte komma tillbaka till dingen. Jag lärde mig att simma åt sidan, ur strömmen. Barnen lärde sig allt fortare än jag.
Nästa dag var det skvalpigt på ankarplatsen. När vi skulle över i dingen till Street Legal, på en "sundowner", åkte vi nästan nakna med kläderna i en plastpåse. Jag har mycket sällan något annat än en bikini på mig här. Tvätt har vi nästan ingen. Vi gav oss en inlämnad tvätt, av lakan och handdukar, i julklapp. Tvätteridamen anlände i en vacker gulmålad träbåt med utombordsmotor.
Det är skillnad mellan att allt som oftast ligga vid brygga, som vi gjorde i Europa, och att alltid ligga för ankar som här i Västindien. Vi sparar pengar eftersom ankarplatserna är kostnadsfria. Det är skönt att kunna bada från båten och det känns fritt att sitta i sittbrunnen och fundera. Men vi saknar det sociala brygglivet och det känns ibland instängt ombord. Vi blir mer beroende av samordning och av varandra. Barnen får mindre rörelsefrihet på egna ben. Kanske får vi försöka ankra närmare stränder så att man kan simma iland. Kanske måste vi blåsa upp båda våra gummidingar. Ankarplatserna, värmen, klimatet, maten och kulturen här, gör att vi på många sätt provar ett nytt sätt att leva. Det är en av målsättningarna med vår resa.
Birgitta Boye-Freudenthal