Västindien.

Grenadinerna - St Lucia.

S/YAriel IV 1999-01-10

Resebrev 27: Från Grenadinerna till St Lucia.

Vi lämnade Grenadinerna och styrde norröver mot St Lucia där Tom ska ta planet hem, efter två månader ombord på Ariel IV. På vägen stannade vi en natt i Wallilabou, en liten vik på St Vincent. När vi närmade oss låg, redan tre sjömil utanför, en liten roddbåt vars ägare ville ha bogsering in. En stor svart man som erbjöd sig att ta våra linor i land. Mot betalning. Vi avböjde. Enligt vår guidebok fanns det risk att mannen skulle råka kapsejsa sin båt under bogsering och kräva oss på mycket ersättning. Ytterligare fyra båtar närmade sig oss i samma ärende, innan vi kom in. När vi släppte ankaret från fören och backade mot land hade vi tre båtar runt oss. Alla männen skrek och ville ta våra linor för mellan tio och femton East Carribean Dollars. Att betala uppemot fyrtio kronor för att få våra linor iland tyckte vi var för mycket. Rasmus och Tom hoppade i dingen och rodde in vår stora akterlina, som de gjorde fast i en palm utanför den lilla restaurang som ligger där. Ett tjugotal svarta män och pojkar satt på stranden. En av dem meddelade surt att man inte får ro i land sin lina själv. Restaurangen hade en uniformerad säkerhetsvakt som lite besvärad sa att vi naturligtvis hade valfrihet. Alla de fem andra segelbåtarna i viken, hade anlitat männens hjälp med landlinor och betalat för det. Fyra av båtarna var charterbåtar.

Viken var underbart vacker med strand, palmer, höga berg omkring och den mysiga restaurangen med palmbladstak. Vi njöt av solnedgången. På en mur sprang krabbor och ödlor. Ett kort regnväder passerade och den frodiga grönskan doftade. En kör av cikador sjöng omkring oss. Nästa kväll styrde vi in i en bukt vid Soufriere på södra St Lucia. ön är ett eget land så vi hade klarerat ut från Grenadinerna och skulle klarera in här. Flera små båtar närmade sig på samma sätt som dagen före och erbjöd oss sina tjänster. När Christian och Tom rodde akterlinan iland möttes de på stranden av ett gäng pojkar och unga män som hojtade och ville ta linan. När Tom vänligt men bestämt avböjde blev de arga och sa att vi inte fick göra fast i deras palmer. En stor kille i slitna shorts närmade sig aggressivt och skrek att han skulle skära av vår lina under natten om vi inte betalade honom. Mörkret hade sänkt sig. Vi kunde inte lägga loss och segla vidare. Missmodiga satt vi i sittbrunnen vid middagsbordet. På stranden brann små eldar. Vi hörde männen prata högljutt med en underlig guttural dialekt. Vi kände oss allvarligt hotade och rädda. Några av de små roddbåtarna gled nästan ljudlöst förbi och vi hörde simmare i vattnet. I vår seglingsguide står att man absolut inte ska betala för tjänster man inte vill ha. Bredvid oss låg en segelbåt från Skottland. De hade betalat för att få förtöja vid palmerna. I deras bok stod att kariberna några gånger har skurit av seglares förtöjningar. Skottarna tyckte att människorna verkade fattiga och ville gärna ge dem en slant. Vi tror att de betalade för att de var rädda.Vi funderade över hur samhället här kommer att utvecklas. Barnen ser hur deras äldre bröder får pengar av vita seglare med hjälp av hot. En vuxen outbildad infödd tjänar omkring hundra kronor om dagen. Vad månde bliva av de ungdomar som blivit vana att tjäna flera gånger mer än sina föräldrar, bara genom att ta emot några linor.

Sömnen var inte den bästa den natten. När det ljusnade väcktes vi av skrik och hesa stämmor på stranden. Jag kände hur hjärtat for i vädret igen och smög upp i sittbrunnen. Akterlinan satt fortfarande kvar i palmen. De unga männen hade samlats på stranden. Ett stort fisknät drogs in mellan segelbåtarna längre bort och jag kunde se hur det snörptes ihop in mot land. Klockan var bara sju men vi gjorde snabbt loss och lämnade bukten med stor lättnad. En timme senare ankrade vi i Marigot Bay längre norrut på St Lucia. Vi möttes av båtar med svarta unga män som ville sälja frukt eller rekommendera någon speciell restaurang. Vi köpte lite bananer men tackade nej till andra erbjudanden. Alla var mycket vänliga. Längst in låg en brygga med charterbåtar. Vi gissade att människorna här var beroende av ett gott förhållande till seglarna. På kvällen hade vi avskedsfest för Tom på stranden. Vi gjorde grillspett med Bullens Pilsnerkorv och grönsaker, och spelade och sjöng i natten. En lokal sångare som kom förbi, stannade och sjöng med oss. Mycket Bob Marley och spirituals. Tom blev inbjuden att spela reggae med sångaren och hans band på en restaurang. Vi fick gratis drinkar allihop. Vilken fantastiskt härlig musik. Rytm och livsglädje. Kastade från oro och rädsla, till vänlighet och glädje kände vi oss omtumlade och djupt berörda, över ytterligheterna i denna mångfacetterade del av världen.

Birgitta