Kanarieöarna.

S/YAriel IV 1998-11-02

Resebrev 19, 2 nov: Kanarieöarna.

Den dag, då familjen Pennegård skulle komma på besök, låg vi förtöjda i charterparadiset Puerto Rico på södra Gran Canaria. Det mycket efterlängtade besöket hemifrån byggde broar åt oss, mellan hemma och vårt nya liv på haven. Det symboliserade, kanske mest för barnen, en garanti för att familj, vänner och vårt eget land finns kvar och är en lika viktig del i våra livs rotsystem som tidigare. Vår resa innebär tillfälligt avsked från en invand trygghet men den finns kvar.

Noga uträknat skulle charterankomsttiden plus bussresa vara vid midnatt en fredag. Då låg vi gömda bakom en stor pelargonrabatt vid lägenhetshotellets delfinformade pool och spanade. När våra vita vänner punktligt anlände brast vi, i glädje över mötet, ut i "Soppansången" som vi brukade sjunga över soppfaten på familjefesterna därhemma. Mängder av presenter, brev och hälsningar hemifrån. Och ett enormt paket med en nödsändare som de efter gediget pappersifyllande lyckats få med planet. Efter att hela familjen P skalat av sig varm- och regnkläder passande för nordisk höst, satt vi i den ljumma natten och gladdes till sent.

Mycket modigt mönstrade vännerna på Ariel IV, för en veckas seglats i Kanarievatten. Utan sjöben och med solsvedda lemmar, sov de inte så gott den första natten, lätt gungande för ankar. Men redan nästa dag vågade alla kasta sig i det femton meter djupa havet vid ankarplatsen och snorkla in till stranden. Joel åtta år gammal, hade för säkerhets skull flytväst på. Vid några klippor såg det nästan ut som i ett akvarium, med fiskar som skimrade i alla färger. Solen skar ända ner till botten genom det klara vattnet.

Tio personer ombord innebar lika många badhanddukar, snorklar, grodfötter, sandaler och andra pinaler. Men ordspråket om att det finns stjärterum när det finns hjärterum, visade sig vara sant. Fyra personer med fyra levnadsglada barn och två frihetstörstande tonåringar på en båt, medför mycket närhet både fysiskt och psykiskt. Men alla lärde sig det nödvändiga i att ta hänsyn och att hålla ordning på sina grejor. Det är spännande att vara vänner så väldigt nära som man är på en båt. Dag och natt, i kuling och stiltje, glada och ledsna, pigga och trötta delade vi segling, vardagsbestyr och semesteraktiviteter. Vår familj hade också semester. Semester från långfärdseglingen faktiskt. Det innebar lov från skola och båtfixeri, högre tempo med aktiviteter och utflykter och mer pengakrävande ingredienser som att ligga i marina, restaurangbesök eller festkäk ombord nästan varenda dag.

Det är kanariefåglarna som fått namn efter Kanarieöarna, inte tvärtom. De nutida öborna, som är resultat av otaliga frivilliga eller påtvingade allianser mellan de spanska erövrarna och ursprungsbefolkningens, guanchernas kvinnor, kallar sig hellre kanarier än spanjorer. Vi seglade bland kanariernas öar, från Gran Canaria i häftig mellanövind till Teneriffa där vinden precis som navigationsboken förutspått, dog. På Teneriffa byggde vi svarta sandslott och besökte majestätiska vulkaner, den högsta fyratusen meter. Det var svårt att andas där uppe. Vi såg den västra ögruppen; La Palma, Gomera och Hierra, inramade av bomull. Svarta lavaströmmar hade stelnat precis innan vår parkeringsplats. Tillbaka till vår hamn körde vi på de slingrigaste av alla slingriga bergsvägar. Los Gigantos låg vid en gigantisk femhundra meter hög klippa med fantasieggande grottor insprängda. Lockade av utsikten från högsta vulkanen Teide seglade vi i härlig medbris till Gomera där det inte finns någon flygplats och därmed nästan inga turister. Istället hittade vi en sprudlande aktiv långseglarhamn där många besättningar förberedde sin Atlantöversegling. Vi träffade "Bakbrus" från Göteborg som hade Internetuppkoppling ombord. Nyfikna kollade vi vår hotmail och minsann, vi hade fått en ny kusin i familjen. Glädjetjut på bryggan över att allt gått bra. Våra barn byggde harpuner och armborst av stora läskflaskor, bambu, gummiband och grillpinnar. Vi njöt i två dagar av en "riktig" kanarisk stad med dess vackra inramning av blommor och berg, och önskade vi kunnat stanna längre. Men semestrar är begränsade och man vill göra mycket. Vår tillfälliga besättning hade fått sjöben och den sexton timmar långa hemseglingen blev kräkburksfri och härlig i månens sken. Strax söder om Puerto Rico möttes vi av en fyrtio grader brännande hård östlig vind med röd ökensand i. Den kallas Sirocko och kommer från Afrika. Vi lämnade Ariel ensam ryckandes i sina förtöjningar vid kajkanten och samlades nyduschade till poolparty med sangria och middag, i hotellets ombonade lugn.

Långseglarbåten Ariel IV väljer nog inom kort att återvända till Gomera.

Birgitta Boye-Freudenthal