Las Palmas.

S/YAriel IV 1998-10-23

Resebrev 18: Las Palmas.

Så började den tråkigaste vecka vi haft på mycket länge. Solen sken och sken. Vi låg för ankar i lugnt vatten och sov gott om natten. Klockan sex varje morgon började lastbilar i långa rader tömma lass av sten i en gigantisk byggnation för att förlänga en pir. Det gick inte att bada eftersom den stora hamnens vatten var regnbågsskiftande i olika i dieselkulörer. Den vita stranden kunde vi möjligen ha solat på om vi hade gillat det. Eric sprang runt i den svettiga kvartsmiljonstaden på jakt efter båttillbehörsaffärer som kunde tänkas vara det minsta lilla välsorterade. Och visst fick han tag i gummibåtsproppar, ankarsvirvel och lite till men impellrar,12-voltsadapter till datan och en hel del annat, fick han inte tag i. En verkstad skulle böja till en båge, som ska bli bas i vårt nödvändiga soltak över rorsman. Den blev inte klar till dess vi skulle segla. Uttrycket "manjana, manjana" är mycket sanning här. I sista affären träffade Eric en fransman som tyckte det verkade dumt att köpa en dyr ryckdämpare till ankarkättingen. Köp ett motorcykeldäck istället, tyckte han. Hans chef tittade surt.

Själv sprang jag runt, med barnen i släptåg, och försökte hitta ett ställe med tvättmaskiner. Vi vågade inte undersöka på marinan då vi var rädda att bli tillfrågade om vi betalat dygnsavgift. Vissa ankarliggare hade fått betala en mindre summa. På en liten bakgata hittade vi ett tvätteri. Man fick inte använda maskinerna själv och om vi lämnade in tvätten skulle det ta en hel vecka innan vi kunde få tillbaka den. Den tredje dagen i Las Palmas tog vi fram vår lilla halvautomatiska tvättmaskin ombord. Stackars Christian fick smyga in med vattendunkarna i gummidingen till marinan. Han kopplade vår slang till en kran på bryggan och drog den över däcket på svenska "Stressless", ner i vår dinge som låg förtöjd i aktern. Sex rundor körde han. Efter nästan en hel dags arbete fladdrade äntligen rena lakan, kalsingar och tröjor över hela båten. Torktumlare behövde vi inte.

Svenska "Alliecat" låg vid bryggan. De är på tredje varvet kring jorden och har valt långfärdssegling som livsform. Tre månader tänkte de stanna här. Christian hjälpte dem att komma igång med nya datorprogram. Vi fick skjuts i hyrbil till megasuperaffären där vi provhandlade konserver och annat som ska testas innnan Atlantbunkringen. Konserverad leverpastej är inte så dum. Den ökända corned beef burken är nog användbar på en treveckorsöversegling. Vi har frysbox ombord men normalt inte ström nog för att använda den. Om vi får tag i en begagnad släpgenerator som komplemet till vår vind- och dieselgenerator, kanske det går. Tyvärr har vi inte råd med solceller också.

Goa vännerna från svensk-engelska "Street Legal" lånade tjugosex sjökort över halva Västindien, som de kopierade på stan. Därmed sparade de så där femtusen kronor. Jag klippte håret på Annika. Vi fick ett paket pepparkakor som är hårdvaluta här, och ett handskrivet häfte om kinesisk matlagning. Grundläggande råd och enkla recept som fungerar i seglande kök. Senare kom Rod från australiensiska båten "Resolution" som jobbat professionellt med vindroder i hela sitt liv. Vårt absolut största problem inför Atlantseglingen är fortfarande vindrodret som inte fungerar. Vi har byggt om flera delar på vägen, trimmat på alla sätt, läst trollformler och hemliga ramsor men inget har hjälpt. Rod förklarade en massa om vinklar och motstånd. Så böjde vi styrskäddan bakåt och började tro att rodret kanske skulle fungera i alla fall. Eric svor en ramsa över att det inte fanns någon vind att provsegla i. Fortsättning följer vid nästa möjliga seglats.

Vid veckans slut kände vi oss nedslagna och stressade. Storstaden blev ett ställe som vi måste tränga in i för att tillförskansa oss nödvändigheter. Av ortsbefolkningen blev vi ofta betraktade som dumma turister som man kunde lura pengar av. Att vara reslig och blond kändes nästan som ett stigma. Vi ville inte prata bruten tyska eller svenska med olika restauranginkastare eller tjingelingförsäljare. Men barnen tyckte det var roligt att folk kunde lite svenska och att det hängde blågula flaggor överallt. Vi saknade alla den varma hjälpsamma attityden hos människorna i norra Spanien och längs Portugals västkust. Och vi funderar över varför det goda i människan nästan alltid får sig en törn när möjligheten till pengar hägrar. Att mammons dåliga sidor så ofta tillåts överskugga dem som är bra.

Birgitta Boye Freudenthal