Från Madeira till Kanarieöarna.
S/YAriel IV 1998-10-18
Resebrev 17: Från Madeira till Kanarieöarna.
Väl utkommen från Funchals skvalpiga hamn, där vinden tycktes svepa från alla håll mellan bergen, och dyningen oavtröttligen rullade in från söder, fick vi en härligt stabil, nordostlig slörvind. I drygt ett dygn "smörseglade" vi för fulla segel, tillsammans med engelsk/svenska "Street Legal", söderut mot Kanarieöarna. Ariel dundrade fram i full fart över ett nästan lugnt hav. Kanske måste man vara seglare för att förstå hur underbar kombinationen lugnt hav och full fart faktiskt är. Autopiloten, Lillalf, styrde. Vi låg på däck och solade och läste. Rasmus tillverkade ett kortspel som fick namnet Frick. Det spelades i timmar. Senare bakade Eric och barnen en sockerkaka och hela familjen hade lyxfika på fördäck. Kvällsmat åt vi i fotogenlyktans sken i främre sittbrunnen. Världen runtomkring var kolmörk och vi kunde bara höra hur båten klöv vattnet i åtta knop. Då och då kikade jag, som hade vakten, över sprayhoodens kant och konstaterade att inga ljus fanns i närheten. Efter några timmars sömn började min nattvakt klockan tolv. Det är alltid lika motigt att komma upp ur sjökojen och få på sig kläder, jacka mot nattfukt, flytväst och livlina. Alltid livsele när någon är ensam på däck. En kopp varm blåbärssoppa hjälpte upp livsandarna. Nye stjärnvännen Orion höll mig sällskap tills det var dags att väcka Eric till "hundvakten" klockan tre. Christian tog morgonvakten och vid tiotiden samlades alla igen till frukost på däck.
Barnen hade sovit extra gott i sina kojer, lagom vaggade av kung Neptun. Islas Selvagem var i sikte och vi styrde ner mot ankarviken på huvudön. Till vår stora förvåning låg engelska "Riverdancer" på andra bogen med kurs mot samma ankarvik. De hade lämnat Madeira två dygn före oss. På femton meters djup la sig vårt ankare till rätta mellan två stenar. Vi kunde se det från däck genom detta otroligt blåa vatten som, av Jaques Cousteau, utnämnts till världens klaraste. När vi snorklade runt båten kändes det som att hänga i taket i en jättesal och titta på vackra stenar och växter på golvet. Där låg några ankare utslängda också. Riverdancers låg nergrävt i en sandplätt. De hade seglat mycket långsamt eftersom deras tillstånd att besöka naturreservatet Selvagem inte började förrän idag. Dessutom fanns vårt och Street Legals ankare samt ett stort gammalt stockankare som Christian, Rasmus, Jens och de två flickorna på Riverdancer beslöt sig för att hämta upp. Christian lyckades dyka ner och få en lina runt det. Att stockankaret visade sig vara för stort att få upp, efter många timmars kamp med fendrar och gummibåtar till hjälp, gjorde inte så mycket. Kul hade de haft och det fanns många fiskar i olika storlekar och färger att titta på.
Under tiden hade vi vuxna klippstuga ombord, på akterplattformen, och såg långa blonda tussar flyta bort med tidvattnet. När det framåt femtiden blev svalare gick vi tillsammans med besättningarna från de andra båtarna runt ön. Vi upplevde ett fantastiskt vulkanlandskap med tusentals halvvuxna havssuleungar, gömda i små grottor i den porösa stenen. Den enda person som bodde på ön var en anställd naturvårdare som guidade och bjöd oss, efter en ganska jobbig vandring i stenigt torrt bergslandskap, på varsitt glas vatten. Det smakade himmelskt. Senare samlades vi på Street Legal för snack, skratt och något att dricka. Vid åttatiden var det som vanligt kolmörkt och vi tände fotogenlyktorna på middagsbordet på Ariel. Sedan satt Eric och jag och läste och funderade över himlavalvets storhet och de svårbegripliga frågorna i livet. Om jag till vänner därhemma kunde förmedla bara en enda upplevelse, skulle det bli denna. Att sitta på en båt som lojt rör sig och plaskar i en kolmörk vik och bara knappt kunna skönja några kompisbåtar och den höga bergssidan intill. Att känna en ljummen vind mot huden och att se den mäktiga stjärnehimlen så stark och fantasieggande. Och att utan kläder, ta en simtur i mareldsgnistrande, ljummet, salt hav.
Ett dygn senare mötte vi turistfällor, avgaser, stress, hålögda storstadsmänniskor, skära feta turister, fula T-shirts, skitiga nattklubbsskyltar, jättehotell, bilköer, pengalurare och svensktalande spanjorer i Las Palmas på Gran Canaria. Vi var tvungna att segla hit några dagar för att skaffa ny motor till autopiloten, nya proppar till gummidingen, ny duschpåse, en ny åra, svirvel till ankaret samt lite olika skruvar och reservdelar till båten. Vi ankrade så långt ut från den smutsiga stranden som möjligt och försökte att inte höra en ensam rottweiler som stod och skällde övergivet på båten intill.
Birgitta Boye-Freudenthal