Madeira.

S/YAriel IV 1998-10-13

Resebrev 16: Madeira.

Fortfarande kackerlacksfria, anlöpte vi Funchal en tisdag och fann oss i den skvalpigaste hamn vi någonsin besökt. De utvalda båtar som fick plats och dessutom hade råd, gick in i, den mycket underdimensionerade, marinan. Vi andra stackars fjorton långfärdsbåtar blev liggande för ankar i ytterhamnen, tillsammans med stora fartyg som oupphörligen lastade bananer. Om bananbåtar och "gynga hit, gynga dit" kunde vi sjungit med Povel Ramel, men det gjorde vi inte. Himla trist att fara fram och tillbaka i sin egen koj i hamn, och att ketchupflaskor och andra höga saker plötsligt välte på matbordet. När ett tjugotal över topp flaggade ARC-båtar (Atlantic Rally for Cruisers) lämnade en för tillfället utlagd flytbrygga för att gå vidare till Kanarieöarna, gjorde vi fjorton ankarliggare en kupp och tog flytbryggan i besittning. Med kollektivets kraft i ryggen tågade våra fjorton skeppare till den ena hamntjänstemannen viktigare än den andra. När de till sist kunde tränga sig in till högste byråkraten, lyckades de utverka tillstånd till att få ligga vid den åtråvärda bryggan i två dygn.

Många tog chansen att lämna båten tryggt förtöjd för att ge sig på upptäcktsfärd på ön. Besättningen på Ariel IV hade ett hårt detektivarbete med att lokalisera fem ryggsäckar, fem sovsäckar, fem liggunderlag, två tält och spritkök i överbliva vrår i olika stuvutrymmen. Vi packade en, tillfället till ära, hyrd svart Opel Corsa och kände lätt fnittriga hur spännande det var att åka bil igen. Gosh, vad fort det går. Ändå körde vi mest i femti, upp- och nerför de slingrigaste bergsvägar jag någonsin sett. Bredvid fanns bananer, bananer och mera bananer på bananpalmer i oändliga rader, på tusentals uppodlade terrasstrappor nerför sluttningarna. Vid en särskilt brant sväng stannade vi bilen på en utkiksplats. Mitt emot stod en gammal lastbil med något som såg ut som utedasstunnor fulla med ensilage, på flaket. Två män bar tunnorna på sina axlar och tömde dem kring bananpalmernas rötter. Genom placeringen av högarna kunde de styra vattnets väg till olika delar av terrassen och förmodligen berikades jorden samtidigt med gödning från den ensilageliknande geggan.

Vatten leds till alla dessa terrasser genom ett fantastiskt system av vattenrännor, kallade levador, som genomkorsar ön och har sitt ursprung i olika källor högt uppe i bergen.På tusen meters höjd, ovanför den odlade jorden och ovanför trädgränsen bredde ett vilt busklandskap ut sig och i en liten undangömd klyfta låg landskötarens hus; Rabacal. Långbyxor och tröjor måste rotas fram trots den flödande solen, och vi axlade lite nybörjarfumligt våra vandringspackningar. Det tyngsta innehållet i Jens packning var hans stora Maglitelampa som han skulle lysa oss genom tunnlarna med. Vår första levada var en halv meter bred stenränna, kantad av en mjuk stig på röd jord. Vi följde den motströms och kom efter några km till de "tjugofem vattenfallen", en sagolikt vacker plats mitt i vildmarken. Ett större, och mängder av små, strilande vattenfall kastade sig från olika håll hundra meter ner i en nästan cirkelrund källdamm.

När vi följde en uthuggen stentrappa ett hundratal meter ner till en annan levada började vi förstå varför man behövde flera tusen afrikanska slavar när man byggde de första levadorna på fjortonhundratalet. Ett beundransvärt sisyfosarbete som har säkrat öns odlingsmöjligheter fram till våra dagar. Den andra levadan vi gick, var en mardröm för alla höjdrädda. Vi är inte det, utan följde vattenvägen med en bitvis mycket smal stig bredvid, på en uthuggen klipphylla. Alldeles intill stupade berget på vissa ställen hundra meter rakt ner mot en flodbädd. Visst hade vi hjärtat i halsgropen för barnen, flera gånger.

Vi följde levadan genom en smal, tjugo minuter lång, tunnel och blev genomvåta av droppande vatten från taket. Vi gick över en djup klyfta på en smal akvedukt. Vi gick genom tunnlar av träd och korsade vindpinade bergsväggar. Och vi hittade den enda möjliga lägerplatsen. En plats där klipphyllan oväntat buktade ut till en avsats stor som Ariels däck. Vi la grenar som man inte fick gå utanför, mot stupet och plockade ormbunkar till en mjuk bädd under tälten. Så satt vi andlösa kring Tarangaköket och såg en orangesprakande sol försvinna bakom bergstopparna.

När vi nästa dag kom tillbaka till Rabacal mötte vi en grupp tonårsscouter från Funchal. De stod i rader, sjöng i en högtidlig avslutning på gården och avslutade med godisregn. Vi satt i en hörna, svettiga, dödströtta, hungriga, genomglada med värkande benmuskler. Nästan alla scouterna gav oss några karameller. Mumsande for vi hem till Ariel vid flytbryggan. Vännerna på "Riverdancer" och "Street Legal" hade tagit väl hand om henne. I morgon lägger vi loss för Kanarieöarna....

Birgitta Boye-Freudenthal