Södra Portugal.
S/Y Ariel IV 1998-09-21
Resebrev 13: Södra Portugal.
Jag är glad över att vår båt är stor nog för att ha plats till en verkstad. Visserligen delar den plats med Eric och mig i vår sovhytt, men den brer ut sig över en hel vägg med snickarbänk, verktygsskåp och massor av lådor. Hela tiden är det något som måste lagas eller förbättras ombord. Ofta är dyrt inköpta båtgrejor himla dåliga inuti. Vår autopilot som styr båten på den kompasskurs vi ställt in, har redan gått sönder två gånger. Eric har plockat sönder den och lagat några bristfälliga lödningar. Och vips så går den igen. När vi låg för ankar i den fina viken vid Sines ville vår kortvågsradio inte längre låta oss prata med vår kontaktperson i Sverige. Med hjälp av Arne från svenska "Chiquitita" bytte Eric hela antennen upp i masten, kollade tunern som gör att ljudet blir tydligt, och rotade runt i en massa tänkbara felkällor. Det hjälpte inte. Sedan la kylskåpet av. Efter en himla massa jobb och svordomar befanns alla felen ligga i vårt nyinstallerade jätteurdyra elsystem. Batterier och laddare och sladdar kors och tvärs. Vi blev tvungna att gå in till marinan och suga landström innan Eric till slut fick rätt på det hela. Fyra dagar tog det. Jag är väldigt glad för min händiga make. Som långfärdseglare måste man vara både elektriker, mekaniker, snickare, målare och lite till.
Marinan i Sines är under byggnation som så mycket annat i detta land. överallt ser man halvfärdiga byggprojekt och ofta står en skylt bredvid som talar om att EU har bidragit med si och så många procent. Vi förtöjde vid en brygga som ännu saknade el och vatten samt var full med måsskit. På halvt skämtsam förfrågan till hamnkaptenen om vi kunde få ligga gratis svarade han till vår stora förvåning ja. Eftersom resten av marinan var full kom flera båtar och lade sig vid "vår" brygga. Bl a "Lodje" från Holland med två lekkamrater ombord. Ingen annan båt fick ligga gratis. Måsarna flyttade till piren strax utanför. För att utmärka några fundament till blivande bryggor hade marinabyggarna lagt ut några ljusbojar med linor emellan. De yttersta ljusbojarna såg nästan ut som inseglingsmärken. Varje dag seglade några nya båtar in mellan bojarna. Hamnkaptenen och hans medhjälpare kom springande och blåste i visselpipor. De nyanlända tittade förvirrat och undrade vad som var fel. Vid tre tillfällen under de dagar vi var där, gick båtar in med sina propellrar i linorna. En dykbåt kom ut för att hjälpa dem loss.
Solen går ner redan vid åttatiden nu, och det blir lite kyligt på kvällen. Vi måste till och med ta på en mellantröja ibland. Långbyxorna har vilat sedan Irland. Hösten börjar här vid Portugals Atlantkust den femtonde september sägs det. Barnen plockade fram Monopolet och tävlade två kvällar i rad med barnen och ungdomarna från svenska "Stormpippi" om vem som skulle bli rikaste fastighetsägaren i Stockholm. Den tredje kvällen spelade våra barn Monopol på "Lodje" och kämpade om att bli fastighetsägare i Amsterdam.Efter en hel vecka i Sines brann vi av längtan att komma vidare. Elen var fixad och en god nordanvind var utlovad. Nästan alla långfärdseglarna, som var på väg söderut, skulle ge sig av. Vi diskuterade ombord på Ariel IV om det finns en slags långfärdseglarcykel som omfattar ungefär sju dagar. Dag nummer ett kommer man till ett nytt ställe och fixar ankarplats, bra förutsättningar för båten och ser vilka andra seglare som är där. Dag nummer två och tre är aktiva och går åt till att lära känna stället; atmosfär, människor promenadvägar, strand, affärer, post och vad man mer behöver. Dag nummer fyra och fem är mer avslappnade och används till umgänge och ibland utflykter. Sjätte dagen är det dags för bunkring och sedan börjar det klia i hissa-segel-fingrarna.
Självklart måste avseglingsdagen timas med väderleksrapporten.Tidigt på morgonen den sjunde dagen gick vi för motor ut mellan hundratals små fiskebåtar på ett oändligt vackert, lite disigt, nästan stilla Atlanthav. "Lodje" kom strax efter. Vi kallade på henne i VHF-telefonen för att tala om att hon glömt en fender hängande ute på babordssidan. Hela dagen längtade vi efter den utlovade nordanvinden men förgäves. ännu åtta timmar senare när vi rundade Cap Vincente och gick in mot Algarve bullrade motorn. På andra sidan mötte oss en härlig ostlig vind, som hade sitt ursprung i Medelhavet och Gibraltar, och vi seglade den sista halvtimmen. Det känns alltid som en befrielse att få stänga av motorn och bara höra tystnaden och naturens ljud.Efter en natt för ankar i en vik tog vi mod till oss och stävade in i Lagos, en av massturismens mer välkända högborgar på Algarvekusten. Det ösregnade för första gången sedan Skottland och vi tyckte inte det var någon idé att gå till någon av de fina naturhamnar som vi prickat in på sjökortet. Lätt nedslagna lotsades vi in i en konstgjort häftig, amerikaniserad marina och betalade tvåhundrafemtio kronor för att under en natt få göra fast våra tampar i deras tjusiga flytbryggor. Vi börjar fundera på att lämna Gibraltar och Marockobesöket till hemresan, och att nu snarast segla mot riktig sommar igen, på Madeira.
Birgitta Boye-Freudenthal