Från Algarve till Porto Santo (Madeira).

S/y Ariel IV 1998-09-29

Resebrev 14: Från Algarve till Porto Santo (Madeira).

Efter fyra dygn till sjöss var vi väldigt stolta och nöjda när vi en mörk kväll, efter femhundra sjömil, ankrade i Porto Santos hamn. Luften var varm. Barnen kastade genast i badtermometern och uppmätte tjugotre grader. Det kunde vi inte motstå. Hela Ariel IV:s illaluktande besättning dök i havet och sköljde av fyra dygns svett och personliga dofter av olika slag. Precis så där härligt ljummet i vattnet som vi hade längtat efter. Sedan dukade vi vårt bord i sittbrunnen till fest och tände två fotogenlyktor. En guldmakrill vi fångat på dörj under eftermiddagen helstektes och dränktes i vitvinssås. Riktiga vinglas på bordet och pappersblommor som barnen målat, i vas. Underbart att sitta där och njuta av stillheten över vattnet i hamnen och vinka till flera båtar som vi träffat tidigare. Till vår stora glädje låg engelska familjebåten "Riverdancer", som vi haft mycket skoj ihop med, på redden. Timmen var sen när vi rena, mätta och glada törnade in i våra kojer och sov tolv timmar i sträck.

Det är svårt att föreställa sig hur det känns, att befinna sig på en segelbåt i rörelse under så lång tid som fyra dygn faktiskt är. De första dagarna brukar några av oss må lite småkymigt innan vi fått sjöben igen. Jag sitter helst stilla i sittbrunnen och mediterar över havet och vinden, ljud, rörelse, färger och former. Vinden ökar och minskar och ändrar riktning. Vågorna blir större ibland och påverkar båten på olika sätt. Ibland är de vilsamma och vaggar oss till sömns. Ibland är de bråkiga och får båten att stampa och slå. Ibland rullar de båten från reling till reling så man blir nästan knäpp. Grejor i skåpen klonkar fram och tillbaka. Ibland märks vågorna nästan inte alls och båten klyver stadigt vattnet med kraft och fart. Då kan vi leva nästan som hemma, baka en kaka, spela gitarr, läsa en bok, spela spel eller laga något som gått sönder.

Eftersom vårt vindroder inte fungerar och autopiloten gått sönder för tredje gången, tog jag mina tretimmarsvakter vid rodret med jämna mellanrum. Däremellan var det frivakt med vad som går att göra, lek med barnen, mat och sömn, så mycket som möjligt. På den här överseglingen var mina nätter skapliga. Sömn mellan nio och tolv. Då väckte Eric mig genom att dra i en lina som satt fast i mitt täcke. Väldigt sömnigt. En mugg blåbärssoppa. På med kläder, varm jacka mot nattfukt, flytväst och livlina. Alltid kopplad livlina när någon är ensam på däck. Så kollade vi position, kurs och fart innan Eric kröp ner i sjökojen där vi alltid sover under gång. Sjökojen är trång med höga kanter så vi ligger stilla även om båten gungar. Många fria tankar for i huvudet när jag stod vid rodret varje natt mellan tolv och tre. Vännen Karlavagnen försvann under horisonten och Orion fick bli min nya följeslagare. Ett fåtal skepp dök upp och försvann på väg mot okänt mål med okända människor ombord.

Under några av mina nattvakter såg jag ingenting annat än himmel och hav. Eric tog över vakten i tre timmar och därefter Christian i ytterligare tre. Ungefär då vaknade Rasmus och Jens och jag dukade frukost i sittbrunnen med mer eller mindre möda beroende på båtens lutning och rörelsemönster. Barnen var fantastiskt duktiga och anpassade sig till de lite mer gungiga delarna av seglingen. De la sig på en hög kuddar och lyssnade på musik eller berättade historier när det inte gick att göra något annat. Kikaren gick laget runt och varje fågel, fiskfena, molnformation eller båt gav upphov till synpunkter. Det traditionella skolarbetet ligger nere under segling men oj vad mycket vi lär oss ändå. Ibland bar det emot att gå ner i båten. Jens lärde sig att kissa som pappa, hängande i en arm och livlina, i lä över relingen.

De två sista dagarna hade vi lagom mycket vind och kunde segla med fulla segel även om vinden gick emot och vi fick kryssa. Solen sken och vi hade det skönt på däck; solade, läste, åt och sov. Två stora sköldpaddor simmade förbi. Den ena lyfte sin högra labb och vinkade åt oss. En stor marinhelikopter dök upp från ingenstans och flög över oss flera varv och vinkade. När vi klockan fem den fjärde dagen siktade land kändes det återigen så där riktigt spännande. En hög bergig horisontlinje svart mot solnedgången. Visserligen tillhör Porto Santo och Madeira delvis Portugal men öarna har under århundradena påverkats starkt av afrikaner som från början var slavar här. En vänlig fyr visade oss vägen in i rätt vik och trötta spanade vi i mörkret efter inseglingsbojar. Alla ljusen från land kom närmare och vi kunde börja fantisera om vad som skulle finnas där i morgon när solen gick upp....

Birgitta Boye-Freudenthal