Vidare längs Galiciens kust och Norra Portugal.
S/YAriel IV 1998-08-30
Resebrev 10: Vidare längs Galiciens kust.
Islas Cien föröver! Med högt ställda förväntningar närmade vi oss de öar utanför Vigo som av seglarna fått smeknamnet Paradisöarna. Bilderna vi sett visade snövita, vilda sandstrandsbukter inramade av skog och berg. Den bukt vi kom in i såg ut precis så, men den var också inramad av en campingplats, två restauranger och en kaj där människor strömmade av turbåtarna från Vigo. Vi ankrade en bit bort där det verkade lugnast. En guideliknande kille kom ut i en motorbåt. Han berättade att ett rev skulle komma i dagen strax framför oss, när tidvattnet vände och gick ut. Mitt i den påbörjade lunchen ankrade vi om. Sedan började det oväntat blåsa hårt och en toppig, irriterande sjö byggde upp. Då gav vi upp paradisbukten och gick runt udden för att få lä. Här fanns, i mindre skala, det verkliga paradiset som ingen turistbroschyr visat bilder på. Vi blev liggande i fyra dagar och hade det obeskrivligt skönt. Vår vita Hawaiiparasoll fälldes ut på stranden och under den placerades en spann med båtkudde på. Jag öppnade Ariels klippstuga som tog emot fyra mycket långhåriga pojkar under eftermiddagen. Vår kära granne Kristina därhemma är frisör. Hon lärde mig så mycket man nu kan på några timmar, innan vi gav oss iväg. Jag hoppas att hon skulle bli åtminstone lite nöjd om hon kunde se min blonda sommarfriserade familj. Hårtussar stora så att de kunde räckt till en ny kudde grävde vi ner i sanden. Eric rakade också av sig ett decimeterlångt skägg och jag kunde nästan känna igen honom igen. Det tar tid att vänja sig vid att han blivit tio kilo mindre. Klippstugan fick flytta uppåt stranden tre gånger när tidvattnet kom in.
Dagarna flöt förbi alltför fort med bad, läsning, vandring på slingriga stigar till fyren på toppen, sandslott på de uppdykande reven, kvällsmat på stranden med Gadden, fiske, småreparationer, utflykt i dingen, spanska matexperiment och sandinsamling. Här, liksom på alla andra för oss "speciella" stränder, samlade vi sand i en burk, och märkte den med tid och plats. Vår sandsamling från förra resan i Medelhavet 1988/89 kommer att kompletteras med många nya spännande sandfärger och strukturer. Hittills är den svarta vulkaniska sanden från Italien och den mycket grovkorniga från Cleopatra Bay i Turkiet, samlingens mest intressanta. Under dessa lyckliga dagar nåddes vi av ett sorgligt bud. Vår mycket uppskattade kortvågskontakt i Sverige hade blivit allvarligt sjuk och hamnat på sjukhus. Han var från början en hjälpsam medmänniska som gav oss möjlighet till kontakt med Sverige. Genom våra nästan dagliga pratstunder kom vi att lära känna varandra och vi kände oss djupt nedslagna över hans sjukdom. Vi funderade över livets sårbarhet och över att ingenting är självklart. Återigen kom känslan av glädje över att vi vågat segla iväg med barn och allt, medan vi fortfarande är relativt unga.
Motvilligt lämnade vi paradisöarna och seglade från den rofyllda naturhamnen tillbaka till långfärdseglarstråket som har en sorts mötesplats i den vackra lilla staden Bayona. Roligt trots allt att känna igen "Ocean Strider" från Australien, "Street Legal" från Storbritannien och en massa andra båtar som vi träffat till och från under färden från La Coruna. En trevlig ny kontakt blev "Riverdancer", en mycket speciell ferrocementbåt från England med två barn ombord i samma åldrar som våra. Nu fick vi plötsligt en massa tid över eftersom barnen tillsammans med lekkamrater inte behövde vår hjälp med olika aktiviteter, lika mycket. De försvann efter skoltid och syntes bara till som hastigast under dagarna med krabbor, horngäddor, sandiga badkläder, spannar och håvar. Vid en övergiven flytbrygga där vi förtöjt låg några gamla nät som de lekte med en av dagarna. En spansk fiskare såg att barnen hade knivar och trodde kanske att de skar sönder näten. Vi blev i alla fall utskällda på spanska och fiskaren hotade med att skära sönder vår gummidinge. Lite senare kom han tillbaka med en spansk kvinna som ville ha 25 000 pesetas (ca 1300 kr) för att vi förstört hennes nät. Vad vi kunde se var näten mycket gamla, mycket söndriga och verkade ha legat där mycket länge. Vi tyckte inte att vi hade någon anledning till att betala henne. Hon hotade med polis och vi blev faktiskt uppkallade till marinans kontor för att prata med ledning och polis. Två mycket unga poliser i gröna uniformer blev närmast generade när de fick se det gamla nätet som vi tagit med i en säck Kvinnan hade sänkt sitt krav till 20 000 pesetas. Trots att alla tycktes inse att kvinnans krav var närmast löjligt sov vi inte gott den natten. Tankar kring vad de andra fiskarna, kvinnans släktingar eller spansk polis möjligen skulle kunna göra snurrade i huvudet. Nästa förmiddag inställde Eric och Christian sig på polisstationen medförande det ruttna nätet. Polischefen kunde inte ett ord engelska men med turistbyråns hjälp fick vi, mycket lättade, veta att nätet var att betrakta som skräp.
Samma morgon kom fiskarna med en gigantisk lyftkran och tog bort de övergivna flytbryggorna som legat där i två år. Vi och de andra sex långfärdsbåtar som förtöjt vid bryggorna blev ivägkörda och fick ankra på redden. Lördagskvällen blev en glad fest med knytkalas på Ariel IV. Elva vuxna och fyra barn fick gott plats i våra två sittbrunnar. Fat och bestick räckte precis till alla eftersom norrmännen hade egna med sig. Vi känner oss alltid stolta över vår vackra, välutrustade, jämförelsevis stora båt när vi får gäster. Det känns roligt att visa kluriga "lösningar" för intresserade seglare och det finns plats för barn att leka fritt, i de ganska rymliga barnhytterna. Vid tiotiden gick vi upp till torget där en dans och musikgrupp visade galicisk folkkultur. Säckpipor, trummor, tamburiner och oralmusik. Mycket klackrytmer och svepande vida armrörelser. Generösa svarta och vita kläder med spetsar. Männen som stolta tuppar kråmande sig för de väna, graciösa kvinnfolken. Folkkultur brukar skildra ett områdes kynne. Dessa danser utstrålade stark sensualism. Imorgon lämnar vi Galicien och sätter segel mot ett nytt land. Vad månde vänta bakom udden......?
S/y Ariel IV 1998-09-07
Resebrev 11: Norra Portugal.
Så öppnade vi flaggskåpet och plockade fram ännu en av de fina gästflaggor som vår kära farmor Ingalill, sytt åt oss under vintern. Den portugisiska flaggan är till hälften röd och till hälften grön. I flaggskåpet ligger ytterligare fyrtio flaggor som spännande symboler från lika många nya för oss okända länder, som vi kommer att angöra under resan. Dessutom finns i skåpet ett femtontal flaggor från de länder vi redan besökt under vår förra långsegling, för tio år sedan i Medelhavet. Farmor har haft ett himla bry med att ur tygförrådet av rött, vitt, blått, grönt, gult, svart och orange trolla fram varje lands rätta kulörer och proportioner. De randiga och de med olika kors på gick nog an, men jag vet att hon nästan gav upp när det var dags för olika riksvapen, stjärnor, månar eller invecklade figurer. Cypern t ex med karta och två olivkvistar på. Eller Fiji med lejon, krigare, sockerrör, kokosnötter, fredsduva och bananklase! I Portugals flagga symboliserar det röda republikens tillkomst 1910. Det gröna är Henrik Sjöfararens färg. Han var den förste i raden av upptäcktsresande som så småningom kom att göra Portugal till en rik kolonialmakt. Christian är förste flaggansvarig ombord på Ariel IV. Han bytte den spanska fanan mot den portugisiska så fort vi lämnat Bayonas hamn. Sedan de europeiska länderna gått med i EU är det inte så noga med flaggregler och formaliteter längre. För tio år sedan skulle vi varit tvungna att ha kvar den spanska flaggan, samt hissat en gul flagga, när vi angjorde Portugal. Den gula flaggan betydde för mycket länge sedan att båten hade pest ombord. För tio år sedan visade den bara att båten ännu ej klarerat in, dvs visat pass och skeppspapper samt fyllt i diverse papper. Nu behöver vi ingen gul flagga och kan sätta det nya landets flagga som en artighet, närhelst vi önskade.
Efter sjuttiofem ganska trista sjömil, med mycket motorgång och lång rullande Atlantdyning kom vi till Lexioes, utanför Portugals andra stad Porto, mitt i natten. Ingen annan båt låg för ankar så vi lät "pilotbåten" anvisa oss en plats i hamnen. Vi vill helst inte ligga vid kaj eftersom vår långfärdseglarbudget är gjord för mest ankarligg, men det är roligt att då och då promenera på brygga och möta andra seglare. I nattens mörker kom två av grabbarna från norska "Valhall" och satt en stund vid fotogenlampan och drack te med oss. Vi hade seglat lite kapp på skoj de sista timmarna. En vänlig portugisisk man spolade ren bryggan där vi låg från måsskit. I mörkret såg hamnen trist ut med industrier och oljecisterner som många förstadshamnar gör. Nästa dag upptäckte vi en kontrastfylld stad med nybyggda rikemansvillor i spännande arkitektur, mycket slitna men vackra gatuhus som berättade om Portugals forna välstånd under kolonialtiden, samt halvförfallna slumkvarter. Staden och människorna vittnade om en något sämre materiell standard än Spaniens. Att portugiserna inte bara lider av lillebrorkomplex utan också faktiskt ogillar spanjorerna upptäckte vi snart. Vi gillade Portugal mycket, direkt. På den vida stranden intill bröt Atlantdyningen över i härliga jättevågor. Hela gäng med surfare samlades med sina bräder på ryggen, nere på de små oansenliga strandcaféerna. Vi tog, tillsammans med familjen från "Riverdance", ett härligt bad och låtsassurfade i de skummande vågorna längst in. En sån där liten surfingbräda måste vi skaffa oss!
Meteorologerna varnade för rester av orkanen Danielle i Västindien. Vi beslöt att segla vidare innan utlovade enormvågor kunde tänkas närma sig Portugal. När vi återigen låg bakom säkra hamnpirar, i Peniche strax norr om Lissabon, kom Danielle. Vi såg plötsligt hur massor av söndagsflanerande portugiser kom springande in från västra hamnpiren. Så hördes ett förfärligt brak och ett hundra meter brett vattenfall slog över hela piren. Massor av människor blev genomvåta. En man drogs med ut i hamnen men lyckades simmande ta sig i land. Tre bilar som stod på pirplanen nedanför vattenbrytaren fick sina rutor sönderslagna och flera billarm gick igång. Människor som stod och väntade på färjan längre bort blev våta till fotknölarna. Det såg närmast komiskt ut när vi på avstånd bevittnade hur människor försökte komma undan. Några välklädda äldre män hoppade upp på ett biltak. En mycket korpulent dam satt med viftande ben på en soptunna. Ett ungt par hängde i en parkeringsskylt. Vågorna kom i slag efter slag hela eftermiddagen. Brandkår och polis utrymde västra hamnen.
Vår nyupphängda lakanstvätt blev så salt att vi fick skölja och torka allt en gång till. Rester av vågorna sög in och ut i hamnbassängen hela natten. Förtöjningar knirkade och knakade så att ingen fick riktig nattro. Barnen tyckte det hela var otroligt spännande och önskade hela tiden fler och större vågor. Hoppas att någon av deras kameror lyckades fånga de imponerande översköljningarna. Grannbåten hade fått några revor i ett segel. Vi erbjöd oss att gräva fram vår segelsymaskin och mot en mindre ersättning, laga det. Det såg nog segelmakaraktigt ut med den stora maskinen monterad i sitt bord, på fördäck. I alla fall kom en besättning till och ville ha hjälp med en segelskada. Den kvällen "lyxade" vi oss på en lokal fiskrestaurang och hade ändå lite extra "escudos" över. Lissabon ligger bara några sjömil söderut. Seglare har berättat att marinorna där, på grund av den pågående världsutställningen "Expo 98", tar hutlöst betalt. Imorgon tar vi bussen till Lissabon.....
Birgitta Boye-Freudenthal