Från Lissabon till södra Portugal.

S/y Ariel IV 1998-09-13

Resebrev 12: Från Lissabon till södra Portugal.

Vi tog bussen från Peniche hamn in till Lissabon. En och en halv timma på smala slingriga vägar med vackra, om än slitna, lantliga miljöer. Efterhand blev vägen bredare tills den slutligen övergick i motorväg med fula förstadshöghus på båda sidor. Av själva Lissabon såg vi intet, utan uppslukades totalt av den spännande världsutställningen Expo 98. Av de 175 länder som fanns representerade låg Sverige, enligt tidningarnas bedömningar, bland de tio mest intressanta. Kanske för att vår utställning, till skillnad från de flesta andra ländernas, inte bestod av foton, video och multimedia utan var helt annorlunda. Vi vandrade genom fyra jätteägg, som vart och ett genom konstnärliga installationer, representerade en årstid. Våren droppade och strilade. Sommaren var het och skön. Hösten var blåsig så kjolarna lyfte. Vinterägget bjöd oss en sammetsklädd soffa med snöstjärnor på, i tio graders kyla. Sedan kom vi ut i den mycket varma portugisiska dagen. Ett italienskt matstånd serverade himmelsk glass. För att komma in i de svenska äggen hade vi fått stå i kö, mer än en timma. Huvudutställningen på Expo 98 handlade om "Oceanerna - ett arv för framtiden", som är det övergripande temat för det hela. Där var kön två timmar lång. Utanför Framtidsutställningen och Virtual Reality huset likaså. Men vi lyckades ta oss in i Utopiapaviljongen där vi tillsammans med 9995 andra människor såg en fantastisk maxiföreställning. De antika gudarna iscensatte, utan att säga ett ord, jordens födelse, dess livsförlopp och dess återgång till oceanerna. I Panamas hus ville vi veta vad det kostar att gå igenom Panamakanalen. De folkdräktsklädda vackra unga guiderna hade ingen aning, men visade oss in till en ung kostymklädd man med bländande leende, som lovade ringa ambassaden och ta reda på allt vi ville veta. Samtliga i familjen fick väska med keps, värmeviftare, bilder och broschyrer men vi fick inte veta vad det kostar att gå igenom Panamakanalen. I Venezuelas paviljong fick vi en färgglad aning om den fantastiska övärld som vi hoppas kunna besöka. Jens blev besviken över att Brasilien inte visade någon fotboll. Att hitta hela världen, om än i miniatyr och lätt turistförpackad, samlad på en enda plats gav oss en mycket stark upplevelse. Vi söker under vår jorden runt segling möten med olika länders kulturer, natur och människor men vi har kanske inte riktigt förstått vilken otrolig rikedom vår värld har att erbjuda. På bussen hem somnade jag.

Dagen därpå var det avskedsfest på "Riverdancer". De skulle segla direkt till Porto Santo och Madeira medan vi fortsätter nerför Portugals kust till Gibraltar och Marocko, innan vi tar språnget ut till Madeira och Kanarieöarna. I Riverdancers ombonade kajuta hade en lampa gillrats upp mot ett stjärnetäckt skynke. Tre undersköna damer, en mamma och två glitterströdda döttrar ålade sig ut ur förpiken och underhöll oss med en magisk show. Telepatinumret måste ha varit på riktigt. De stora drack rödvin ur mjölkkartonger och barnen gjorde popcorn över gasollåga. Vi har trott att vi lever på en absolut minibudget när vi har ungefär tiotusen svenska kronor i månaden. Familjen på Riverdancer lever på hälften av den summan. Under en kolmörk, men fantastisk stjärnehimmel, körde de oss från Riverdancers ankarplats hem till Ariel. Deras dinge är egenhändigt byggd av brädlappar som de hittat. En "antik" 1,5 hästars Seagullmotor som de fyndat på loppmarknad hänger där bak.

äntligen blåste den portugisiska "trade"vinden som den ska; från norr. I åtta knops härlig, solig medvindssegling dundrade vi nerför kusten. När vinden tog i och vi surfade på någon extra stor våg kom vi ibland upp i tolv knop. Ariel sträckte på sina femton meter och tog med välbehag upp utmaningen från vinden. Hon gillar att visa den fulla kraften i sina tjugofem stålklädda ton. Själv låg jag utsträckt på däck iklädd ingenting. "Räkna de lyckliga stunderna blott..." har vi hört skaldas av de gamle. Så enkelt kan man sammanfatta de stora ordet "Lycka". Den som människor söker under hela sitt liv. Den går inte att köpa. Vi samlar på lyckliga stunder.

I nattmörkret mycket senare, blinkade fyren i Sines som en god vän. Inkomna i ankarviken hittade vi två välkända långseglarbåtar på svaj. Nästa morgon låg tio båtar från hela Norden, England, Frankrike och Belgien omkring oss. Den portugisiska tjänsteman som mycket vänligt kom ut för att kolla våra skeppspapper, saknade framtänder. Undrar om det vittnade om fattigdom, dålig tandhygien eller om mannens vilda ungdom. Vår yngste seglarson Jens, tyckte det var konstigt att han saknade "förtänder". Samma kväll inbjöd vi till skeppsmästerskap i volleyboll på stranden. Tio vuxna, tre tonåringar och fyra barn kämpade om poäng, som tycktes vara förvånande lika mellan lagen hela tiden. I eftersnacket under en parasoll utväxlades många tips om ankarplatser och fina ställen. Tillbaka på Ariel tog vi en kylig nattdusch från duschpåse på akterplattformen. Så hade vi samlat ytterligare en hel massa lyckliga stunder.

Birgitta Boye-Freudenthal