Från Irland över Biscaya till La Coruna i Spanien.

S/Y Ariel IV 1998-08-09

Den spännande dag då väderprognosen lovat goda akterliga vindar för översegling till Spanien inföll på en måndag. Efter att ha avhämtat 8 nybakade limpor och 20 liter färsk mjölk hos den vänliga damen i Crosshavens lilla lanthandel, var besättningen på Ariel IV klara att lägga loss. De övriga långfärdsbåtarna hade redan seglat och viken kändes tom och övergiven.

Första sjömilen sken solen och vi gungade stilla i landlä med god fart på rak sydlig kurs. La Corunas position var inprogrammerad i vår satellitnavigator och vi kunde avläsa att 508 sjömil skulle överseglas. Med en beräknad genomsnittsfart på sex knop skulle färden komma att ta knappt fyra dygn.

Bara ett par timmar senare började vi diskutera sjösjukepillers fördelning och plocka fram kräkburkar. ökande vind. Jobbig skvalpig sjö. Med fyra dygn framför oss kändes seglatsen inte längre rolig. Kvällen kom och barnen slapp från det hela genom att krypa till kojs. I nästan alla väder, sover de otroligt nog, gott och tryggt. Eric och jag kämpade vidare i tretimmarspass, halvsovandes i sittbrunnen medan autopiloten styrde. Då och då kontrollerades kurs, fart, position och naturligtvis att inga båtar fanns i vår väg. Mötande skepp och båtar är ett välkommet avbrott i de långa nattvakterna på öppet hav. Stora lastfartyg med många lanternor som nästan spöklikt brummar förbi, ser oss nog på sin radar. Lyxkryssare upplysta som nöjesfält misstänker vi ofta för att inte ens märka vår lilla12 volts lanterna i mastens topp. Kompisar i ljudlösa segelbåtar möter vi någon enstaka gång. Trygga trålande fiskebåtar kommer med sin gröna styrbordslanterna eller röda babordslanterna mot oss, beroende på vilken kurs de håller.

Andra dagen gav oss respit. Biscaya höll andan. Motorgång över vindlöst hav men med trist rullande dyning. Humöret ombord steg några grader. Munspel och flöjt kom fram och godisförrådet befanns vara välfyllt. Och än fanns förberedda goda maträtter att värma. Vi gick på upptäcktsfärd bland roliga ord som rimmar och kapten Eric spådde i barnens händer de mest vidunderliga framtider. Rasmus ville komma upp mitt i natten och vara med då vi passerade ut från kontinentalsockeln, drygt hundra meter under oss, till det många tusen meter djupa stora världshavet. Ekolodet stannade nästan av förvåning.

Den morgonen såg vi valar. Flera stycken, större än vår femton meter långa båt. Ett svampliknade andningsmoln av skum sköt högt upp i luften och så hävde sig de jättelika mörka ryggarna upp över ytan för att strax försvinna i djupet igen. Alltför fort gick det och vi kunde inte avgöra vilken sorts val det var. Men vi stod fullständigt andlösa inför upplevelsen.

Tredje dagen kom den utlovade akterliga vinden. Men som kanske oftast på Biscaya, för mycket. Vi minskade segelytan drastiskt genom att ta in två rev i storseglet och genom att byta ut den stora genuan mot ett litet stagsegel. Ariel IV dundrade fram genom vågorna i uppemot 10 knop! Nu blev det riktigt svårt att vara ombord och alla utom Eric mådde rent ut sagt pyton. Båten krängde och slog i vågorna och det var svårt att röra sig. I sådana ögonblick är det svårt att vara förälder och att tro på vår grundtanke; att den goda helheten av resan kommer överskugga de jobbiga stunderna. Vi lyssnar i alla fall fortfarande på Nationalteaterns gamla låt där sjörövar-Jenny sjunger att "visst mår man dåligt och kanske man spyr men vad gör väl det på ett världsäventyr". I ett anfall av galghumor beslöt vi att ha en tävling om vem som har flest blåmärken när vi kommer fram. Blöta och nedstämda väntade vi på natten.

När jag i stjärnklar natt under mina tretimmarspass, stod och slet vid ratten i de rullande dyningar som autopiloten inte klarade av, kom många tankar och upplevelser. I fantasin tyglade jag hästar framför Zeus solvagn över den ljusgata som fullmånen skapade över havet. Ariel frustade och spände sina muskler när hon med full kraft virvlade över vågorna. De brytande, vita vågkammarna förstärktes i månljus till älvliknande lyckosamma varelser. Mörka vågberg vältrade in bakifrån och försökte fånga oss. Sjöfågel svepte förbi som sända från högre makter. Rakt akterut hade jag min vän hemifrån; Karlavagnen, som i sitt bakre spant visar vägen till Polstjärnan i norr. När ögonen blir för trötta av att stirra på kompassnålen kan jag söka kurs hos dem.

Inte ett enda ord av klagan hörde vi, trots de jobbiga förhållandena, från barnen på hela överfarten. Själv upptäckte jag under sista dygnet att jag faktiskt fått mina sjöben till slut. När efter bara drygt tre dygn vi siktade Spanien och vinden äntligen la sig var hela familjen uppe på däck och hjälptes åt att skölja av de mängder av salt som koncentrerats på båten under kampen mot vågorna. Strax innan inseglingen till La Coruna vid fyren Torres de Hercules la vi bi och hoppade i vattnet för sommarens första bad! Himla kallt men fantastiskt skönt. Kletigt hår och svettiga kroppar blev som nya efter avtvättning i spanskt saltvatten och sköljning i irländskt sötvatten på däck. Fast värken i armar och ben tar ett par dagar till att bli av med.

Värme, slösande sol, stiltje, spännande stadskonturer och en mindre flotta av långfärdseglare för ankar, blev vårt första intryck av La Coruna. Vi öppnade champagneflaskan som kusin Svenne skickat med, och skålade högtidligt i sittbrunnen för att vi tillsammans klarat att korsa Biscaya.