Längs Galiciens kust och Norra Portugal.

s/y Ariel IV 1998-08-16

Resebrev 8: Längs Galiciens kust i norra Spanien.

O ljuva sol! Livet förändras radikalt och humöret går i topp. Vi låg för ankar utanför La Coruna i nästan en hel vecka och bara njöt. Kortbyxor grävdes fram och våra mjölkvita ben exponerades försiktigt. Barnen hittade badbyxorna och hoppade som ystra kalvar från båtens pulpit i det 19-gradiga vattnet. Lite kyligt precis som sommarbad hemma, men en ångande het livgivande sol när vi kom upp ur vattnet. Kortärmat i sittbrunnen till sen kvällsmat. Salt i håret så jag nästan kunde bryta stråna. Vår solvärmda sötvattensfyllda duschpåse hissades upp i riggen så att vi kunde duscha av oss på kvällen. Lite stram solsveda både här och där när vi skulle sova. Jag rotade fram sololjor med alla möjliga faktorer. Barnen bytte ut sina täcken i kojerna mot tunna filtar.

Första kvällen i land var en lördag och en härlig upplevelse. Sommarklädda, glada spanjorer i alla åldrar promenerade fram och tillbaka på den vackra strandpromenaden. Längre in i staden fanns ett myller av smala restauranggator där bord tycktes stå överallt. Och på alla fat låg havsdjur av olika slag. Vi beslöt att "lyxa" oss, eftersom skeppskassan legat orörd över hela Biscaya, och bjuda oss själva på restaurang. För mindre än trehundra kronor fick hela familjen en trerätters middag med massor av vin. Och vad vi skrattade tillsammans med Gadden när vi försökte begripa de spanska menyerna. Ingen tycktes kunna engelska eller något annat språk. Det kändes fint att La Coruna är så spanskt och att vi nästan inte mötte några andra turister. Men samtidigt saknade vi väldigt mycket möjligheten att prata med folk vi mötte. Nu kunde vi bara iaktta och försöka förstå spanjorernas sätt att vara. Så mycket mer värdefulla människomöten blir när vi, som i Skottland och Irland, kunde fråga och lära oss om landet och dess kultur.

Vi låg för ankar tillsammans med ca tio andra båtar från nästan lika många länder. Innanför låg ytterligare ett femtontal som valt att förtöja i marinans bojar. Och längst in vid bryggan fanns de båtar som behövde landström, vatten eller annan service. Där låg bl a "Ava" med Ludde och Erik, 23 år, från Stockholm. De hade inte haft råd att köpa en dinge. Marinan tog hela 125 kr per natt så nästa dag kom Ava snabbt ut till ankarplats nära oss. Vi erbjöd dem att hänga med iland i vår gummidinge ibland. Gummidingar är ett evigt problem. Vi har två stycken och båda läcker ut luft och in vatten. Dessutom har årtullarna för alla fyra årorna gått sönder. Vi lagar och tätar men nya läckor dyker upp lika fort. Spikar i bryggor, snäckor på kajer och stenar på stranden gör nog sitt till. Vi hittade en brygga på marinan där vi kunde låsa fast dingen när vi gick i land. Där fanns en vattenslang så vi passade på att skölja salta kläder, fylla duscharna och några extra dunkar. Då kom hamnkaptenen och frågade vilken båt vi kom från. När det visade sig att vi inte stod på hans lista (över betalande båtar) stängde han helt sonika av vattnet. Vännerna på Gadden, som låg vid boj, fick avsluta sköljandet åt oss.

På måndagen fyllde jag år. Hela familjen, samt som överraskning också Gaddens besättning, lyckades sjungande ta sig in i förpiken där vi sover. Yrvaken och glad fick jag tebricka, spanska rosor och en massa personliga presenter. På kvällen hade Eric med skruvtvingar monterat vår grillåda på vindrodret och vi hade för första gången grillfest ombord. Sölve kom roende till festen spelandes "vi gratulerar" på sitt dragspel. Alla båtgrannar applåderade. Vi plockade fram gitarrerna som nästan slagit sig i de två första månadernas fuktiga klimat.

Från La Coruna seglade vi österut och rundade alla de beryktade kap på Spaniens nordostspets som skiljer Biscaya och lågtrycksområdena från den betydligt mer beskedliga Atlantkusten längs Galicien och längre ner längs Portugals kust. Cap Finisterre har vi väl alla hört talas om i världens väderleksrapporter men Capo Villano (det förskräckliga kapet) och dödens kap lite längre ner kände vi inte till. Med hjärtat i halsgropen satte vi tvårevat storsegel och liten fock. Med mycket vind i häcken surfade vi förbi alla de höga stränga fyrutrustade kapen tills strax efter det sista, vinden plötsligt la sig och vi fick starta motorn en stund. Så var det som om Atlanten liksom rättade till sina anletsdrag och bestämde sig för att visa upp sitt vänligaste ansikte med lagom vind och nästan ingen sjö. Under resan första "smörsegling" satt hela familjen i badkläder på fördäck och drack te. Lill-Alf (vår autopilot) styrde. Nu började träningen i "att bara vara", det där som de flesta västerlänningar söker.

S/y Ariel IV 1998-08-23

Resebrev 9: Fortsatt färd längs Galiciens kust.

Vi har upptäckt att långfärdseglares liv mycket består av kontraster. Tillvaron därhemma i Sverige gick i en ganska jämn lunk med vardagsrutiner avbrutna av aktiviteter, som vi kunde förutse rätt väl, hur de skulle bli. I seglarlivet händer hela tiden saker som vi inte kan förutse, både bra och dåliga. Vi har inte på många år svurit över problem så mycket som vi gör nu. Vi har inte heller känt så mycket spontan glädje över oväntade härliga upplevelser, som vi gör nu. Och det är inte långt mellan svärorden och glädjeförnimmelserna.

När vi seglade in i Muros i tredje "rian" (viken) efter Finisterre mötte oss en vacker gammal fiskeby med färgglada, välskötta fiskebåtar i trä vid kajen och ett tiotal långfärdsbåtar för ankar. Hamnen omgärdades av land och pirar mot syd, väst och norr men var öppen mot en vid bukt i öster. Vi tillbringade en härlig eftermiddag ombord i flödande sol. Bad, dykning och bris som fläktade lagom i den starka solen. Mot kvällen när värmen avtagit något strosade vi i smala stenlagda gator och gränder mellan gamla tvåvåningshus i rappad sten. Vi märkte hur folk tittade och kommenterade våra fem mycket blonda huvuden. De få turister vi kunde se var alla spanska. Ovanför byn odlades majs i mängder. En äldre man, som jobbat som sjöman i Tyskland för tjugo år sedan, berättade på tyska om de små hus med höga stenben och kors på gavlarna som vi sett på väg uppför berget. Husen hade hål mellan stenarna och när vi såg det första trodde vi det var ett bårhus. De var till för att torka majs i. I ljummen kväll satt vi senare på en liten gaturestaurang och prövade tortilla, empanada, pulpo och calamares och utvecklade ytterligare vårt kroppsspråk i samtal med servitörer och omkringsittande matgäster.

Dingen låg på sin plats på slipen men arga vågor slickade den och en byig kuling hade blåst upp från nordost. Blöta och sura blev vi när utombordaren kämpade sig genom den halvmeterhöga krabba sjön ut till Ariel IV. En holländsk båt draggade och likaså en norsk. Vi såg hur alla seglare på ankarliggarna la ut mer kätting och skulle just släppa ut mer själva, då en häftig by och en svallvåg i kombination ryckte loss vårt ankare. Båten började dragga ner mot en fransk båt i lä. Jäklar! Eric startade omedelbart motorn och höll upp fören mot vinden. Christian och jag hjälptes åt med ankarspelet och lyckades sakta men säkert få in de 60 m kätting vi hade ute. I ankaret fanns insnott resterna av ett gammalt nät. Jag kunde inte låta bli att fundera över vad som hänt om vi hade kommit tillbaka en halvtimma senare. Vi svor, ankrade om i det blåsiga, tilltagande mörkret, la ut 80 m kätting och prövade ankarfästet för full back. Ankarlanternan tändes och vi kröp till kojs. Ingen av oss vuxna sov något vidare den natten. Eric låg i salongen och lyssnade med ett öra.

Nästa morgon var det stiltje och strålande sol. Vi tog morgondopp från stegen i aktern och simmade ett varv runt båten. Morgonte i den varma sittbrunnen. Två fiskare i roddbåtar drev lojt förbi, pimplande med linor som sökte bläckfisk. Men den klara morgonen förmörkades av tjocka rökmoln. En skogsbrand hade brutit ut på andra sidan bukten och mot kvällen var Ariel täckt av sotflagor. Våra två nysydda ljusa sprayhoodar blev grårandiga när saltvatten under nästa dags segling stänkte och blötte upp sotet.

I nästa hamn, Porto Novo, skrubbade vi däck och rigg så gott det gick i saltvatten. Sötvatten är i bristvara i varma trakter och kunde här bara fås för speciella biljetter som skulle inköpas på Club Nautico. Vi frågade en äldre man på bryggan om vi inte kunde fylla åtminstone duscharna, från slangen på den låsta bryggan bredvid. Han log och sa på utmärkt engelska att det var kustpolisens brygga men det kunde ju inte vi veta. Med dingens hjälp lyckades vi tillförskansa oss tre fulla sötvattensduschar. De är viktiga framåt kvällen för att kunna skölja av oss dagens saltlager. Då är vattnet härligt varmt efter att ha legat i solen hela dagen. Vi hänger duschen i targabågen över aktern och står nere på akterplattformen och duschar. Om vi ligger för ankar en bit ut går det fint att stå där helt utan kläder. En duschpåse räcker, om man är sparsam, till oss alla fem.

I Porto Novo var det så trångt mellan bojarna att det inte fanns plats att ankra. Vår 15 m långa båt plus minst ca 30 m ankarkedja behöver en rejäl yta att kunna svänga runt på om vinden vrider. Vi hittade med några spanska seglares hjälp, en boj som var ledig. Bojens ägare var på semester med sin båt. Vilken tur. Vi slapp betala till Club Nautico som hade hand om de andra gästbojarna. Porto Novo ligger vid en fantastiskt vacker skyddad vik, med byn på den ena sidan och en underbar vit strand omgärdad av klippor på den andra. Det finns inte så mycket regler här för vad man får och inte får. Ingen tycktes reagera när vi provade Gaddens vindsurfingbräda vid stranden. Rasmus och Jens snorklade vid klipporna och plockade musslor som de spanska barnen. Vi idkade strandliv som spanjorerna. De brukar inte komma till stranden förrän vid femtiden och stannar till solen går ner. I livligt samspråk promenerar de gruppvis fram och tillbaka i vattenbrynet. Framåt kvällen äter de sen middag. Många samlades vid tiotiden i byn och tätbefolkade uterestaurangerna. Trevliga, vänliga människor. Ungdomar, familjer och äldre människor tillsammans. Busliv och berusade människor tycktes inte förekomma. Människorna här verkar, åtminstone på ytan, ha ett gott och harmoniskt liv utan alltför mycket stress....

Birgitta Boye-Freudenthal