Från Belfast till Cork på södra Irland.

S/Y Ariel IV 1998-08-02

Äntligen framme i "överseglingshamnen", Cork på södra Irland. Vi ligger strax utanför själva staden i den vackra naturhamnen Crosshaven och väntar på god väderprognos för segling över Biscaya till värmen och Spanien. Ett tiotal andra långfärdseglare från Storbritannien, Frankrike, Australien och Skandinavien ligger här i samma ärende. överallt är det full fart. Alla ska proviantera, bunkra diesel, fylla vatten och avsluta de sista jobben på båt och utrustning. Vi tar tillfället i akt att storstäda och jättetvätta. Vår halvautomatiska lilla tvättmaskin kommer ut i sittbrunnen och fylls med de smutsigaste lakan och handdukar jag någonsin sett. För att inte tala om två veckors förråd av sockar och underkläder. Båten ser himla härlig ut med sex maskiners torktvätt fladdrande från för till akter. Vi hinner precis få in den innan en sydvästlig storm, som BBC sjöfartsväder förutspått, bryter ut. Regnkapellet åker upp igen och besättningen tar fram böcker och spel. Milda makter vad vi längtar till värmen nu.

En av väntdagarna ägnas åt skeppsråd kring några av säkerhetsfrågorna ombord. Vi tittar var alla brandsläckare, brandfilt och -vantar finns och hur de används. Rasmus och Jens kan redan imponerande mycket om brandsläckning från skolan därhemma. Vi visar att båten har sju genomföringar (hål i skrovet) där vatten och avlopp går in och ut och bestämmer vem som ska göra vad om vi upptäcker en läcka. Pappa Eric stänger alla genomföringar kring pentry och motor. Christian tar hand om toa, sätter fram spannen med alla pluggar och startar generatorn som ska ge ström till vår stora länspump om det behövs. Rasmus och Jens kopplar loss nedgångsstegen och öppnar motorrumsluckan till handpumpen. Den automatiska länspumpen har förhoppningsvis redan gått igång. Mamma Birgitta lyfter undan durken (golvet) i förpiken och kollar genomföringen för loggen som mäter vår fart genom vattnet. Det känns väldigt skönt att veta så här konkret vad var och en ska göra. Hur vi gör om någon ramlar överbord eller om Ariel faktiskt sjunker, ska vi prata om vid nästa skeppsråd, strax innan Biscaya.

Vi lämnade Belfast för knappt en vecka sedan och valde att "dra på" något för att snabbare komma till Spanien. Vi vilade några dagar i Strandford Narrows som fått sitt namn av vikingarna och betyder ungefär stark fjord. Barnen byggde en fantastisk tingsplats med en eldstad i mitten, stenbord och strama stenstolar, på stranden nedanför en medeltida slottsruin. Där delade vi en rökt fårbog med norrmännen från Gadden, drack romte, grillade korv och åt godis. Ariel slet i sin ankarkätting när hon for fram och tillbaka med de mycket starka tidvattensströmmarna. Vi kopplade utombordaren på gummidingen och for iland till Strandford village. En gammal sjöman mötte oss och visade var vi kunde lägga dingen på slipen så att den inte skulle vara i vägen för deras sjöräddningsbåt om den snabbt behövde komma i vattnet. Tillbaka till Ariel kom vi nästan inte. Vår sex hästars utombordsmotor orkade bara med största svårighet, mycket långsamt köra oss hem igen. Det var otäckt att se vattnet koka i strömvirvelgryta, när vi satt så nära i dingen. Ut från Strandford Narrows gick vi naturligtvis med tidvattnet. I tolv knop, nästan dubbelt vår vanliga hastighet, susade vi förbi bojarna. När strömmen mötte havet uppstod stora s k "overfalls" och Ariel stångade sig igenom höga vågor för att komma ut på ett kav lugnt hav.

Några dagar låg vi i Dun Laoghaire strax utanför Dublin. Herrarna och damerna på The Royal Irish Yacht Club var nog lite förvånade över att vi kom in från bojen genomblöta i vår lilla gummidinge när man bara kunde kalla på klubbens vackra mahogny "launch" och bli skjutsad i land av den för det ändamålet anställde båtmannen. Vi droppade nog tyvärr också vatten på deras mjuka kungsblå heltäckningsmattor med kungligt vapen i guld. Till kappseglingskvällen kom herrar i kritstrecksrandig kostym med stor seglarbag över axeln. Efter seglingen bjöd servitriser i svart och vitt, under en mörkblå stor markis, på öl och småvarmt.

I byn hittade vi högkvarteret för irländsk folkmusik och -dans. De härliga irländska låtarna med harpa, säckpipa, dagspel, flöjt och fiol kan få vem som helst att stampa takten. Dansarna visade med sina steppliknande skor, de medryckande virvlar som vi tydligt kunde se ligger bakom de numera världsbekanta Riverdance.

I Dublin mötte vi horder av glada Celticfans från Glasgow, i grönvita tröjor och dito halsdukar. Henke Larsson, Henke Larsson med irländsk accent, rungade genom de smala gatorna i Temple Bar som är Dublins kultur- och nöjeskvarter. Christian fick en Celtichalsduk bara för att han är svensk som Henke. Vi söp in atmosfären i staden så gott det går på en dag och fann att den lite slitna, charmiga, vimliga staden egentligen borde ha fått mer tid. Det får bli en annan gång.

På ett dygn seglade vi från Dublin, rundade den stora fyren Tuskar Rock på Irlands sydostspets och for med tidvattensströmmen till Cork. Och här ligger vi nu i väntans tider. Undrar hur vi bäst ska kunna blidka vädergudarna. Meteorologerna kan bara hjälpa oss de första två, av de fyra, dagarna...