Från Skottland till Irland.

S/Y Ariel IV 1998-07-26

En månad har gått sedan vi lämnade hemmahamnen på Råå . De första veckornas diskussioner och känslor kring avskedet hemifrån och funderingar kring vad det nya båtlivet kommer att innebära, har övergått i en sorts vardag. Vissa grundrutiner har infunnit sig och i övrigt anpassar vi oss till dagarna som de kommer. Vi fem ombord börjar känna oss inbodda och hittar efterhand både roller och grejor i vårt flytande hem. En viss nedslagenhet har samtidigt satt sina klor i oss. Att segla genom ett av världens kanske vackraste och mest intressanta områden i Shetland och Skottland och under en hel månad knappt se solen kan göra den mest entusiastiske en aning nedstämd. Vi undrar ibland vad man ska ha allt det vackra till när det nästan inte syns bakom regn- och dimridåer. Alla vänliga infödda vi möter säger ursäktande att vädret i år, till skillnad från alla andra år, är helt förskräckligt. Som tur var prioriterade vi på utrustningslistan, ett regnkapell över sittbrunnen. Det är som ett stort extra rum där vi kan hänga alla regnkläder på tork och där barnen kan leka buslekar när båten känns trång. Vi seglar sedan Shetlandsöarna tillsammans med norska Sölve och Randy och deras dotter Jeanette 19 år. De har bara ett soltak till sittbrunnen på sin egenhändigt byggda Colin Archer, Gadden. Alla våta grejor måste tas ner i kajutan. Besättningarna på båda båtarna har vid ett gemensamt skeppsråd beslutat att snabbare än planerat dra söderut till solen. Tur att vi har värmen framför oss.

Ariel IV har inget värmesystem ombord och därmed inte heller duschmöjligheter. I varmare länder kommer vi att solvärma vatten i våra säckliknande plastduschar som vi hissar upp en liten bit i riggen. Då vi ännu befinner oss på kyliga och nederbördsrika breddgrader måste vi då och då använda olika hamnars oftast dyra duschar för båtfolk. Att besöka en av dessa är en spännande upplevelse då man aldrig i förväg vet vad som väntar. I duschen vid sista slussen i Caledonian kostade en dusch £ 1. Jag stoppade i myntet i automaten och undrade som vanligt om jag skulle få tre, tio eller något annat antal minuter. Eller om jag rent utav skulle få en viss mängd vatten så att jag kunde stänga av kranen medan jag tvättade håret och sedan ha en massa härligt varmt vatten kvar till tvättning och njutning. En lampa benämnd power tändes och vatten började lite mer än droppa ur ett duschliknande munstycke placerat en dm ut från väggen. För att få vattnet i håret måste jag trycka mig mot ett vattenrör som löpte ca fem cm ut från väggen uppifrån och ner. Håret blev hjälpligt blött och jag hann också schamponera det innan vattnet blev iskallt. Detta har hänt mig många gånger förr och högre makter ska veta att den påföljande iskalla ursköljningen och kroppsduschen är nästan att jämföra med tortyr. Den här gången hade jag tur. Efter att ha vridit på automatknappen gick power igång igen och jag fick ytterligare en minuts varmt droppande vatten tätt tryckt intill väggen. Under min sista dusch i Skottland lyckades jag med idog knappvridning tilltvinga mig åtta varma droppminuter. Men efteråt kändes det underbart och rena kläder är en lyx som verkligen förhöjer känslan av välbefinnande. Allt utom jeansen blev utbytt.

Tillbaka i båten fann jag Jens och Rasmus på vikingatåg. Den illbrandgula gummidingen hade fått en åra till mast och en annan åra till rå . Ett gammalt lakan var stort fyrkantigt råsegel. Barnen seglade lyckligen runt flytbryggan och intog det ena landet efter det andra i sina fäders anda, starkt inspirerade av allt vikingatida inflytande vi mött på Shetland och i Skottland. Den totala närvaro och glädje som barn visar i engagerad lek, är ett tillstånd som jag ofta avundas dem.

Tillsammans med Gadden och australiensiska Amaroo gick vi i kuling och hällande regn genom några förmodligen synnerligen vackra sund till staden Oban på Skottlands ostkust. Amaroo är en helt grön tvåmastad ketch med en jättestor grön flagga om babord i riggen föreställande en känguru i boxhandskar. Om styrbord flyger en lika stor gul flagga med det röda imponerande skotska lejonet. Vi köpte också en sådan flagga att sätta upp över den öppna spisen i något framtida hem. I hällande regn provianterade vi och släpade dingen upp och ner för slipen i de skiftande tidvattennivåerna. Båtarna låg för ankar ute i bukten. Christian lyckades nästla in sig på ett arbetsskaparkontor och blev sittande där halva dagen framför sin hotmail. Senare kom teve BBC Skottland till båten, efter att först ha fått ett nekande svar på frågan om vi är sponsrade av någon, och gjorde ett reportage om vår resa. Vi hade egentligen hellre sett att någon tidning dykt upp. Det lär vara bra att kunna visa engelska tidningsurklipp med bilder på oss, i länder där myndigheter av olika slag kan tänka sig att göra båtlivet svårt för oss. I vilket fall som helst blir vi tvungna att införskaffa mutcigaretter och dollarsedlar i småvalörer.

I kuling och duggregn seglade vi över till Bangor utanför Belfast på Nordirland och hamnade mitt i natten på en urflott marina. Hamnavgiften var förfärlig. På Irland är husen vita med mörka dörrar och fönsterramar, eller lite pastellfärgade. Inte grå med tunga murar som i Skottland och på Shetland. Människorna tycks oss fortsatt lika vänliga och hjälpsamma.

Jeanette på Gadden åkte in till Belfast med bussen. Hon sa att staden ser ut som vilken annan trevlig stad som helst. Av oroligheterna syns inte ett spår. En irländare vi talade med trodde att folk från Beirut nog inte vågar åka till Belfast. Själv åker han ofta till Belfast men skulle inte våga åka till Beirut. Människor i världen borde söka likheter istället för olikheter tyckte han.

Birgitta Boye-Freudenthal