Från Shetlandsöarna till Skottland och Caledonian Canal

s/y Ariel IV 1998-07-19.

Att seglare skulle vara befriade från sjösjuka är en myt som jag tyvärr härmed måste avliva. Många människor, både hemma och i de länder vi passerat, tycker att vår resa är ett fantastiskt livsäventyr och skulle gärna velat ha möjligheten själva. Men ganska få kan tänka sig att segla. Tanken på sjösjukans kval, tycks sätta stopp redan från början. I själva verket lider vi av vågrörelser ungefär lika mycket som alla andra, men vi har av kärlek till havet, tvingats att lära oss stå ut med och bekämpa illamående, och att ibland lura Kung Neptun på sin tribut. När Nordsjön strax söder om Shetlandsöarna återigen fick oss i sitt våld var det dags igen. Mycket vind, hög rullande dyning. Själv blev jag av med en utmärkt spagettisåslunch direkt. Rasmus och Jens fick sjösjukepiller och tillbringade resten av dagen i sittbrunnen inrullade i sina sovsäckar, lyssnande på kassettband med Hasse Alfredsson. Christian klarade sig stående vid rodret ganska länge men gav slutligen upp och lutade sig över relingen i lä. Naturligtvis inte i lovart eftersom vinden gärna returnerar. Eric är den segaste av oss. Kanske för att han måste. Som huvudansvarig för båt och säkerhet är han den som ger sig ner i båtens slängande och krängande innandöme till navigationsbordet för att kolla positioner och läsa sjökort. Ganska blek brukar han komma upp igen. Senare hämtade han mackor och en termos med blåbärssoppa och hjälpte därefter barnen att komma till ro, rullande men stadigt inbäddade i sina kojer. Själv tänkte jag med fasa på att jag snart skulle bli tvungen att gå ner på toaletten. Vantar, livsele, flytväst, regnställ, jeans och långkalsonger, i nu nämnd ordning, är inte lätta att få av sig i en frenetiskt hoppande omvärld. Då gäller det också att ha en lämplig kräkburk tillhands. Tvåliters glassburkar eller lingonburkar kan rekommenderas. Natten blev mycket lång. Avbruten bara av en engelsk kustbevakningsbåt som prejade oss och hälsade.

Morgonen grydde i något lättare vindar bakom Orkneyöarna. När Skottlands västkust efter ungefär ett dygn dök upp i fjärran kunde vi slå ut alla rev och med fulla segel samt tre extra knop i tidvattensströmmen, styra in mot Inverness och första slussen i Caledonian Canal. Här såg vi, hör och häpna, solen flera gånger mellan stora och små regnskurar. När vi passerat de tre oljeplattformarna i bukten dök ett tjugotal delfiner upp. De följde oss och lekte med båten i nästan en halvtimme och hoppade i böljande vågor som glada livsnjutande busfrön. Alldeles under fören sköt de upp som virvlande projektiler, ibland två och ibland tre tillsammans. Om jag skulle förvandlas till ett sjödjur valde jag nog delfinens skepnad. Rasmus och Jens döpte några av delfinerna som de kunde känna igen till Delfi, Pontus och Otto. Det ska bli spännande att se om barnen lyckades fånga några av sina snabba kompisar, i fotografiapparaterna.

Trötta lade vi till mitt i natten vid en stadig industrikaj i Inverness. Ännu tröttare blev vi när tidvattnet vaggade oss neråt fyra meter och uppåt fyra meter och det visade sig att kajen var full av utstickande stockar på olika ställen. Glosögda styrde vi på morgonen förbi ett gäng jättedelfiner som pga miljöförändringar påstods äta upp varandra, in i första slussen. En fantastiskt pigg och vänlig skotte informerade oss om kanalen som är utnämnd till tvilling med vår nästan likadana, som heter Göta. Samma konstruktörer har arbetat med båda. En metallplatta på slussväggen intygade på svenska att han talade sanning.

En god väninna från förr hämtade oss i sin skrangliga fordbuss och vi for i dunderfart på vänster sida, på smala, smala vägar upp i bergen förbi hissnande vackra vyer av berg och dal, vattenfall, ljung och får. Molnen vilade sig på topparna. Så igen det härliga för långseglare; dusch, klädtvätt, traktens specialiteter på bordet och en massa nära snack om länder och folk och varför vi är som vi är. I Ullapools telefonkatalog börjar 25 % av efternamnen på Mac. Skottarna vet inget bättre än att slå England i en fotbollsmatch. När Bonnie Prince Charlie år 1745 gjorde ett sista försök att rädda Skottlands krona förlorade han i det välkända slaget vid Culloden. Nu söker skottarna sin frihet igen, om än med mer fredliga medel. Den skotska fanan, vit med blått kryss, vajar på var och varannan stång och den bankman vi mötte överlämnade mycket stolt äkta skotska pund. Nationalpoeten Robert Burns har givits en egen minnesdag den 21 januari då alla äkta skottar äter "haggis", malda inälvor av får nersköljda med skotsk whisky.

Sedan följde några underbara, avslappnade dagar på Caledonian Canal. En kanal som egentligen till största delen består av mycket djupa långsmala sjöar, s k Lochs. I den största får hela världens befolkning, gånger tio, plats. I en liten vik vid Urquhart Castle låg vi för ankar på sju meters djup med akterlinan i ett träd i land. En traditionsenligt klädd "Highlander", spelade hela dagen fantastiskt fint säckpipa så det ekade under valven och över viken. Andra dagen var det skönt när han slutade framåt eftermiddagen. Vi satt på kvällen, på stranden i stora vinterjackor med en flaska rödvin och grillade lammkotletter. Nästa morgon tog Eric, Rasmus och Jens tog sitt första morgondopp under den här resan. Stela som pinnar kom de upp.

I Loch Ness såg vi Nessie och tog det foto av odjuret som världen har väntat på sedan det förra tydliga togs 1933. Många expeditioner med fotografer, dykare, ekolodare, sjödjurskännare och andra har på allvar sökt efter henne under årens lopp. En mängd bevis för Nessies existens har tagits fram och många, även vetenskapsmän, är övertygade om att hon finns. I souvenirshopen säljs stora högar av gröna kramdjursmonster i olika storlekar.

Efter att ha passerat Skottlands högsta berg, det snöklädda Ben Nevis 1345 m, gick vi utför en mäktig slusstrappa i sju steg och seglade vid Fort Williams åter ut på ett av de vida sju haven...