Råå-Shetlandsöarna

S/Y Ariel IV 1998-06-26

Jorden runt med s/y Ariel IV 1998-2001.
Avsked från hemmahamnen Råå .

När det den 21 juni äntligen var dags att kasta loss från Råå hamn var vi väldigt glada, väldigt ledsna och fullständigt slut. De sista två veckorna innan avfärd blev en ständigt accelererande virvel av stenhårt fysiskt arbete, problemlösningar av alla de slag och en varm flod av vänkontakter. Vi flyttade från den lilla lägenhet vi fått låna av goda vänner de sista tio månaderna. På några få dagar monterade vi ner hela vårt hem och delade in det i fyra högar; båthög, magasineringshög, bortskänkeshög och skräphög . Högarna av packade bananlådor bara växte. Någon matlagning hann vi inte precis. Aldrig förr har vi ätit så mycket korv och bröd som under dessa veckor. Barnen blev som tur var ofta omhändertagna av goda grannar.

De sista jobben på båten skulle klaras av. Däcket blev målat, även om färgen i någon av burkarna befanns innehålla silikon så att den mystiskt delade sig. Den nya radarn, vindkraftverket och flera nyinstallerade instrument fick kablar, och därigenom kraft till att hjälpa oss navigera. Och s/y Ariel IV, 22 ton tung, sjönk nog en bra bit, när vi lastade henne full med sjögrejor, kläder, böcker, mediciner, diverse ting som behövs i ett fungerande hem samt mat, massor av mat. En hel pall full med konserver, mjöl, socker, honung, soppor, lingon, senap och mycket mer. Christian bar ner sina modellplan och alla dykargrejorna. Cyklar och gummidingar stuvades tillsammans med tampar och extra segel i förpiken. När vartenda litet stuvutrymme var överfullt låg fortfarande Rasmus och Jens rollerblades, som de absolut vill ha med, kvar på kajen. Tänk vi hittade ett fack under Jens koj där det fortfarande fanns plats.

På fredagen, en vecka innan avfärd blev vi kidnappade av ett gäng vänner utklädda till pirater. I en, till skepp förvandlad, trädgård styrde vi runt hela jorden, upplevde samabakarneval, korsande av ekvatorn, millennieskifte, jul på palmklädd strand, min 50- årsdag med mera och hann under samma kväll återigen komma hem till vår vänkrets. På lördagen kom seglarvänner vi inte sett på tio år, uppseglande från Lomma för att ta farväl. Så var det härlig lunch med arbetskamrater i kajutan och ett vänbesök från Danmark. En av de sista dagarna blev vi bjudna på en trerätters lyxmiddag i sittbrunnen. Mitt i middagen kom som en extra överraskning min kusin från Göteborg inseglade och la till bredvid oss. Och varenda dag dök det upp vänner, några som vi inte sett på mycket länge, och ville se båten och ta farväl. Många talade om sina egna livsdrömmar och tyckte att vi gjorde himla rätt som förverkligade vår och vågade kasta loss. Så kom midsommarhelgen och den nära släkten anlände. Fest på bryggan och fest hos kusinerna. Och på eftermiddagen söndagen den 21 juni, när solen bestämt sig för att ta över på allvar, en avskedsupplevelse som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Nästan alla vännerna, skolkamrater och lärare, släkten, båtmedhjälpare av olika slag, alla var där på samma gång. Christians dragspelsorkester från musikskolan spelade sjömansmusik på bryggan och vi dansade några varv. Presenter, lyckönskningar, tårar och tal. De resandes skyddshelgon, S:t Christoffer skickades med oss och Björn sköt en hejdundrande salut med sin kanon. När vi långsamt stävade ut mellan pirarmarna vinkade vi till kända och okända på båda sidor. Och vårt "Soppangäng" stod och sjöng. Båtar följde oss en bit ut och det tutades i kapp över sundet.

Att man ska behöva ta så stora avsked för att riktigt förstå och känna hur mycket vänner betyder och hur mycket man själv betyder för dem. Aldrig förr i livet har jag fått så många, och så varma, ord och kramar. Annars är det nog så att det vanligaste tillfället i människors liv när det samlas så många människor samtidigt, är till begravningen. Härligt att vi fick uppleva detta levande. Sedan blev det precis som det står i alla långseglarböcker. Vi seglade bara några sjömil, närmare bestämt till Helsingör och där blev vi kvar fullständigt utmattade, i flera dagar. Farmor och farfar tog färjan hem och vi försökte ta det lugnt. Packade undan de sista små sakerna och funderade länge över var vi stuvat burkarna med krossade tomater och barnens skrivböcker.

Den tredje dagen började lilla"sommarskolan". Jens som är nio år ville lära sig två engelska ord om dagen. Girls kunde han redan efter Spicegirls och även boys, efter Backstreet Boys. Både Jens och Rasmus, som är elva år, ville skriva i sina dagböcker och läsa lite i varsin av de spännande böcker de fått i avskedspresent. Christian som är 16 år ville mest sitta på Helsingörs bibliotek och testa sin nya Hotmail på nätet.

På onsdag eftermiddag lade vi slutligen loss och kryssade i rak nordlig vind mot Anholt med föresatsen att segla så långt vi hade lust och orkade. Ingen av oss hade fått några "sjöben" ännu eftersom detta faktiskt var årets första seglats, och vi mådde lite småkymigt i den lite skvalpiga motsjön. Vi satt mest och hängde på däck och lyssnade till Christians nya CD som en kompis skickat med. Om och om igen fick vi höra om hur Titanic sjönk. Framåt kvällen la sig sjön och vi lagade "rismojs" och åt i sittbrunnen medan en praktfull nordisk sommarsol gick ner och lämnade oss med en känsla av vemod. Till eftersätt åt vi massor av godis ur två enorma påsar som mina kolleger skickat med. Sedan började äventyrslusten att infinna sig!

1998-07-03

Helsingör - Shetlandsöarna.

Så lämnade vi Öresund för att förhoppningsvis kunna segla med akterlig bris, på tre till fyra dygn direkt till Shetlandsöarna. Vinden ville emellertid inte riktigt vara vår vän. Efter Anholt och Lerwik och några trötta ovana nattvakter, angjorde vi Skagen och hamnade mitt i en sommarfestivalvirvel. Öl som flödade, musik i alla hörn, mängder av människor, vilken kontrast. Säkert fantastiskt kul men vi hade siktet inställt på Shetland och hade just börjat inse att vi var jordenruntseglare. En natt i Skagens hamn kostar hundraåttio danska kronor. Dessutom kostar dusch tio kronor per person . Vi är fem. Vår reskassa för långfärd på ungefär tiotusen svenska kronor i månaden, medger inga längre hamnvistelser av den här kalibern. även om vi framöver mestadels kommer att ligga för ankar. Vi lyxade oss i alla fall i Skagen med ett av den nordiska sommarens "måsten", en skål med jordgubbar.

Något mer sjövana prövade vi vår vindlycka igen och hoppades fånga den akterliga friska vind som snabbt får sjömil att rinna undan. Och visst fångade vi vind men först för lite och sedan för mycket. Det ska bli spännande att se om det där med varma framåtskjutsande passadvindar över Atlanten verkligen stämmer. Här hemma på Nordsjön kan man bara sjunga visor och längta. Blöta, genomfrusna och lite mörbultade beslöt vi efter ett dygn att gå in på Norges sydkust, och hamnade i en sömnig semesteridyll vid namn Mandal på sydkusten. Fler än vi hade hamnat där. En stor holländsk skuta lämnade plats åt oss. En brittisk båt, som lite påminde om ett sjörövarskepp, förtöjde bredvid. Ägarna visade sig vara öppna människor och vi hamnade snabbt i deras kajuta över en kopp te. John och Leslie hade nyligen sålt sitt hus och bodde ombord på "Distant Drum" för att spara till sin, om två år planerade, jordenruntsegling. Vi utbytte erfarenheter och tankar och hade himla kul. Barnen fick sin första upplevelse av gästfrihet långseglare emellan och en nytändning i sitt språkintresse. John var läkare liksom Eric och de två båtarnas medicinförråd jämfördes. Med alla de vaccinationer vi får där hemma tycks de olika typer av malaria som finns i världen fortfarande vara jordenruntresenärers största problem.

Efter tolv timmars stocksömn var vi redo att på nytt ge oss i kast med "Norges Kap Horn". Vi skulle runda Lista och lägga oss i någon lämplig utgångshamn för Shetlandsöverseglingen som nu reducerats till knappa två dygn. Och minsann, detta blev en härlig seglingsdag även om det småregnade lite emellanåt. Autopiloten styrde och vi satt på däck och läste böcker. Barnen hade tävling i vem som kunde hoppa runt hela däcket med minst antal hopp. Jens fiskade och fick den största makrill jag någonsin sett. På kvällen stod jag vid rodret, ensam uppe på däck. Eric var nere hos barnen som höll på att göra sig i ordning för natten. Christian kom just upp ur luckan när jag oväntat såg några stora fenor i vattnet på babords sida, ungefär 50 meter bort. Först trodde jag inte mina ögon utan meddelade bara Christian att jag såg något konstigt i vattnet. Späckhuggare! Ett helt stim med de cirka åtta meter långa svartvita valarna som elegant hävde sig ur vattnet, nästan som jättedelfiner. Bara denna enda upplevelse av de vilda djurens obändiga kraft och skönhet gjorde att de tidigare lite kämpiga dagarna suddades bort och jag kände hur rätt vi gjort som kastat loss. Havet, med dess oändligt skiftande rörelser och färger, vinden som den känns i båt och i ansikte, kan inge en nästan meditativ känsla av lugn och närvaro. Solen gick ner och vi närmade oss Egersund på Norges västkust. Efterhand började stressen från avresan att rinna bort och ett välbehövligt lägre tempo infann sig ombord på s/y Ariel IV.

När överseglingen till Shetland, några dagar senare slutligen blev av, var vi alla härligt överraskade av hur annorlunda världen ter sig på andra sidan stora vatten. Visst har vi sett många olika länder förut. Men detta att vi tagit oss hit på egen köl och att det tog två hela dygn av kamp och samspel, med havet och himlen, gav oss själva verklig möjlighet att hinna med. Nordsjön betedde sig återigen som det står i alla berättelser. Kulingar och stormbyar, oftast från fel håll. Bråkiga höga vågor och långa gungande dyningar. Några av våra "reisesykeposer" kom väl till pass. När graciösa vidvingade Shetländska sjöfåglar slutligen ropade welcome,utbredde sig en härlig känsla av stolthet.....