Shetlandsöarna.
S/YAriel IV 1998-07-10
En liten prick på kartan, utan historia eller innehåll för oss, blev levande och blodfull när vi äntligen efter två dygns hård segling, kom ut till Shetlandsöarna. Havssulor och lunnefåglar steg ut ur fågelboken och tycktes finnas överallt. Grupper av fågelskådande turister från hela världen hade hittat sitt paradis. I huvudstaden Lerwicks (8000 inv) hamn, där vi förtöjt tillsammans med ett knappt tiotal andra besökade segelbåtar, simmade en nyfiken gråsäl. Också inne i hamnen var vattnet klart och rent. Mycket vatten kom uppifrån. Ibland som regn, ibland som dimma och ibland som mittemellan. Alltid följt av massor av vind och ett eller annat lågtryck. Vid avseglingen från Råå hade vi i sista stund valt att ta med värmaren. Det var vi glada för nu. Medeltemperaturen är sommartid 11 grader. Kallt, vilt, vått och intagande vackert. Mjukt rundade torvbeklädda kullar, spännande stenformationer och överallt får. Stenhus utströdda här och där, gråa stenhus i brittisk stil. Men inuti mycket norsk trä influens och mycken mänsklig värme.
Vi träffade Rhys, 11 år, i öns enda dataaffär dit vi traskat för att försöka maila ett resebrev till Sydsvenskan. Rhys mamma Jacqui, jobbar där. Hans pappa David undervisar blivande motorcyklister samt har ett rum, i sitt 200 år gamla hus, ombyggt till komplicerad bilbana. Vår första kontakt med Shetlands berömda gästfrihet innehöll guidad biltur över öarna, dusch av hela besättningen, torkning av alla våta båtkläder samt komplett english Sunday dinner. Rhys kom senare ner och sov hos vår lika gamla pojke Rasmus som, liksom brorsan Jens, snabbt kom över sin första blyghet inför det främmande språket. Vid Shetlandsveckans slut pratade de tre barnen till synes helt obehindrat om fiske, gungning med båtsmansstol i storfall, knopar, legolekar och annat.
Vi frågade David och Jacqui varför människor överhuvudtaget bor kvar på en snålblåsig, kall och fuktig plats. Shetländarna har lärt sig att stå ut med vädret för att f å behålla sina öar vilda, vackra och fria från västvärldens mindre önskvärda element. När solen ibland hittar hit finns det inget bättre ställe i världen.
Vår andra Shetlandsvän blev Michael som är fritidsledare på öns barn- och ungdomshus dit vi gått för att spela pool. Michael fixade en kompis vars dator vi fick använda för att försöka skicka hotmail, tog med Jens på fotbollsturnering med jämnåriga Shetlandsbarn och skapade kontakt för Christian med öns glidplans- och modellflygare. Och en kväll kom Terry, som tillsammans med sin bror är Shetlands enda jordenruntseglare, ombord på Ariel IV. En glad kväll runt fotogenlampan, med många sjökort, historier och koppar med romte.
I grannbåten, en nästan ny vacker Colin Archer, fanns Sölve, Randy och deras 19- åriga dotter från Norge. Shetland har sedan gammalt starka band med grannlandet i väster. På 800-talet invaderade norska vikingar öarna och många hjältar från den tiden har givit sina namn till platser här. I mitten av 1400-talet överlämnades öarna i hemgift med en norsk prinsessa, som gifte sig med en skotsk prins. Många shetländare skulle gärna sett att landet förblivit norskt.
Sölve och Randy är liksom vi på väg till värmen och har ett år ledigt från vardagen. Deras båt ser ut som en norsk Shytte inuti med furupaneler och trädetaljer från tak till golv och en härlig värmekamin i hörnet. Temuggarna ombord är av porslin och hade klarat sig genom en styv kuling hängande på krokar. Vi beslöt att snarast byta ut våra gamla plastmuggar mot porslin. Vi ska ju faktiskt bo ombord i tre år. Ariel IV börjar långsamt förvandlas från bara båt, till flytande hem.
Shetlandsöarna, liksom många andra mer ursprungliga öar vi besökt under alla seglingsår, känns genomsyrade av en slags god mentalitet som är svår att definiera. Hjälpsamhet, företagsamhet och en slags naturlig värdighet är nog bland de viktigaste ingredienserna. Kanske lite mindre stress också. Öbor är mer beroende av varandra, behöver varandra och bryr sig därför mer om varandra. Här har vi mycket att lära.
Birgitta Boye-Freudenthal