Familjen börjar sammanstråla igen.

Ariel IV 2000-04-16

Resebrev 93: Familjen börjar sammanstråla igen.

Ombord på vår nya granne, australiensiska "Desert Rose II", har man tagit ett stort beslut. Vist! Istället för att snart segla vidare med oss andra, stannar de här ett år och arbetar. Och förbereder båten bättre för långsegling. Under sju månader seglade Lynn, Mick och deras tre barn från Norra Australien, söderut innanför barriärrevet, över till Nya Zeeland och långsamt uppför Nordöns ostkust. Utan vindroder, kortvågsradio, radar och watermaker. Med fel på motor, batteriladdning och ankarvinsch. Med dåligt fungerande navigationsplats och pentry. Nu vill de inte mer. Problem med "grejorna" tog över. Lynn har fått jobb som sjuksköterska på Whangarei sjukhus. Mick ska vara hemmaman och jobba på båten när barnen är i skolan. Många besättningar har förtäljt oss en historia, som vi bara alltför väl känner igen. Dunderjobb på båten de sista månaderna innan utsatt avresedatum. Stolt avsegling, avvinkad av vänner. Allt som inte blev "riktigt färdigt" ombord, lyckligen förträngt. Efter de första rusigt spännande veckorna börjar problemen gnälla.

På Ariel monterade och reparerade vi när vi kunde och orkade, hela första året. Det var inte roligt. Så mycket bättre att ha det gjort innan avresa. Det är vad Desert Rose bestämt sig för. Alla flytvästar, livlinor, plastglas och busväderskläder har packats ner. Fram har kommit krukväxter, porslinsfigurer, fruktskål, och tvättlina. Desert Rose förvandlas mer och mer till "hus". Ariel är på väg tillbaka i sina sjökläder. I bättre form än någonsin. De sista dagarna har vi kört överfyllda matvaruvagnar till kajkanten vid högvatten, och langat ner innehåll i Ariels stuvskrymslen. Hon sjönk några cm. Christian har kommit hem efter en dryg månads ryggsäcksluffande runt Nya Zeeland. Det var härligt att se honom. Efter tre dagar for han igen för att fira sin artonårsdag på Greenpeace-fartyget Rainbow Warrier. Hon ligger på tjugofem meters djup. När fransmännen sänkte henne i Aucklands hamn 1985, blev hela världen upprörd. Greenpeace fick opinionen med sig, mot de franska kärnvapenproven i Polynesien. Christian beskrev Rainbow Warrier som välbevarad om än lite övervuxen. Han stod på hennes bogspröt och lät sig falla fritt, åtta meter mot sandbotten. Med ficklampa kunde han utforska en del av hennes inre. Av sin månadslånga resa med "backpacker" bussarna Kiwi Experience var han inte så imponerad.

"Bussarna var fulla med engelsmän. Förskräckligt vackert överallt men nästan inga människor. Alla ställen var nationalparker och man fick bara sätta upp tält på speciella platser. Allting kostade. Nya Zeeland består mest av kullar, där det går får. Wellington och Auckland var intressanta förstås. En tre dygns hajk i vulkanlandskap och en vandring över Sydöns Glaciärer var coolt. Och ett fallskärmshopp från tretusen meter." När Christian kom hem var han full av planer på ryggsäcksresor. Mest till städer i Europa. Eric har lämnat Nordnorge. Han ska byta plan sex gånger; i Tromsö, Oslo, Köpenhamn, Bankok, Sidney och Auckland. Han missar en hel natt genom tidsförskjutning. Efter två dygns resa ankommer han Whangarei på eftermiddagen. Förmodligen ganska slak men säkert glad över att vara hemma igen. Vårt "hemma" är inte längre en plats. Hemma är på Ariel.

Birgitta Boye-Freudenthal