Skola ombord. Nya Zeeland.

Resebrev 91: Skola ombord.

Rasmus och Jens har skola ombord. Eric och mest jag, är lärare. Ingen av oss har undervisat barn förut. Barnens skola därhemma hejade på oss och tyckte att en jordenruntsegling måste vara en fantastisk läroupplevelse. Rektorn tillät oss mycket positivt, att ta dem ur skolan. Barnens respektive lärare berättade vad de skulle lära sig under tre år. Skolan gav eller lånade oss, böcker. Vi lär oss tillsammans, tre timmar om dagen, fem dagar i veckan. Det går ganska bra. Utom när vi seglar och det är skvalpigt. Och ofta konkurrerar lektillfällen, fester och utflykter med skoltid. När solen skiner, havet är ljummet och en vit sandstrand full med snäckor och kokosnötter lockar, är det svårt att motivera till tre timmars studier i kajutan.

Forskningsjobb är svårt. Ariel rymmer bara ett begränsat antal böcker. Men vi har uppslagsböcker på CD. Ofta är det svårt att hitta på uppgifter som gör skolan rolig. Stavning var det mest hopplöst trista vi hade. Eva därhemma, som är lärare, sa att vi inte skulle rätta stavfel. "Gör en filmordbok istället. Skriv in de felstavade orden där. Filma den rätta stavningen genom att färga orden." Det gjorde vi och plötsligt blev det roligt med stavning. Läsböckerna har tagit slut. Våra goa vänner har just skickat en låda böcker som de grävt fram ur egna gömmor. Relationer till många vänner hemma har djupnat genom resan. Det ovanliga tvingar oss bortom vardagsmöten. När vi kommer tillbaka ska lärare titta på våra skolarbeten och prata med barnen. Om vi glömt något väsentligt får vi ta igen det. Som skolan föreslog har vi kämpat hårt med basämnen; matte och svenska. Länder , religioner, historia och natur lär vi oss om, genom själva resan.

Eric och jag lär oss, som vi aldrig hade gjort om vi inte haft skola ombord. Barnen lär, som de aldrig hade kunnat göra i en vanlig skola, om världen och livet. Alla pratar engelska med vänner i olika åldrar. även Jens som inte kunde ett ord när vi lämnade Sverige. Amerikanska och franska båtar har avancerade korrespondenssystem som skola för sina barn. Tjocka böcker där varenda uppgift finns noga beskriven. De verkar bindande och eleverna mindre öppna för lärdomar som resan ger. Ingen vi mött har arbetat via daglig emailkontakt med någon skola. Vi undersökte den möjligheten innan vi åkte. Det finns i Sverige, men än så länge bara för högstadiet. Jens säger att "i vartenda land vi varit, vet jag hur det ser ut och hur människorna har det. Och jag kollar alltid på kartan. Man förstår mer hur det är på riktigt. Hemma är mycket bara bilder. En bild på en palm är overklig. De första palm vi hittade, tittade jag på i en timme minst. Det var i Cork, på Irland. Palmen var kort och tjock."

Christian, 18 år, har tagit ledigt från svensk skola i två år. Han åker hem till fortsatt skolgång ett år före oss. Seglande tonårsfamiljer är inte lika vanliga som barnfamiljer. Christian har träffat ett tiotal ungdomar i sin egen ålder. Två seglande tonårspojkar läser på korrespondens för att bli tandläkare. De tänker fortsätta segla hela sitt liv och ska försörja sig med hjälp av en hopfällbar tandläkarstol ombord. Chris tycker det är långtråkigt ombord ibland. Vi tänker fråga honom vad han tycker när han är 25. Fick mail från Sydön idag, där han reser runt några veckor med ryggsäck.....

Birgitta Boye-Freudenthal