Mera om barn ombord. Nya Zeeland.

Ariel IV 2000-03-19

Resebrev 89: Mera om barn ombord

Det absolut svåraste, innan vårt livsäventyr, var att bestämma oss, att ta beslut, om att resan skulle bli av och att det skulle ske inom en viss tid. Sedan var det bara att jobba på. Vi bestämde oss för att våga segla iväg tre år, att våga sälja vårt hem, att våga ta Ramus och Jens från trygga hemrutiner och att våga ta ansvar för deras utbildning. Nu är jag glad glad över att vi vågade. Nu känns tre år för kort tid. Fem hade varit bättre. Vårt stora arbetskrävande hus saknar vi inte en minut. Fast barnen tycker att vi borde köpa tillbaka det när vi kommer hem. Skolan ombord går bra även om det ibland är svårt att komma igång och att hålla överenskomna tider. Ofta stannar vi uppe för länge på kvällar och det finns mycket som lockar koncentration bort från böcker.

Hemrutiner har vi skapat ombord. Livet glider på i grundrytm inramat av skola/arbete och måltider, precis som hemma. Skillnaden är att vi när som helst kan bryta mönstret om nåt roligt dyker upp. Det händer ofta. I perioder har vi för mycket att göra när Ariel måste repareras och underhållas. Då blir det krockar mellan olika behov. Men vi ångrar inte en enda stund, att vi åkte. Det vi saknar ibland är tid. Tid för Eric och mig, ensamma. Och tid för egna behov. Barnen är med oss nästan jämt. De är beroende av oss på ett annat sätt än hemma, där de har skola utanför hemmet, aktiviteter och stadiga kamrater. Ibland tryter mitt tålamod när jag ska vara både inspirerande lärare, läxstödjande förälder, kul fritidskompis och vanlig morsa. Men längtan efter att ha tid med våra egna barn, var en viktig kraft i det som fick oss att våga segla.

Jens tycker det är "kul att segla. Det händer så mycket. Jag har jättemånga kompisar i varenda hamn. Det är trist att skiljas från dem men jag tänker inte så mycket på det. Man får alltid nya kompisar. Mina riktiga vänner som jag har känt länge, är dom därhemma. Dom har jag bilder av på väggen i min hytt. Jag ångrar att jag inte tog med alla min leksaker hemifrån. Jag tänkte inte på hur lång tid tre år är och nu ligger en del kul grejor bara och möglar på en vind i Sverige." Jens älskar att fiska och har dragit upp stora tonfiskar, baracudor, mahimahi och en haj. Han blir sjösjuk ibland men "man vänjer sig snabbt vid sjön och sen leker vi hela tiden, bygger grejor, spelar spel och läser böcker.

Våra svenska böcker tog slut för fort. Jag skriver berättelser själv. En ska tryckas på riktigt i en seglartidning. Skolan därhemma var mycket roligare för jag hade kompisar och riktiga lärare. Ibland går det men ibland är det hopplöst. Fast jag ligger före mina klasskamrater och det är bra att vi bara har skola två och en halv timme varje dag. Jag skulle gärna segla runt jorden en gång till. Andra barn som ska segla iväg måste tänka på att lära sig engelska. Jag lärde mig det jättefort. Och de måste ha en egen segeldinge eller kanot så de kan sticka över till kompisar själva."

Vi har inte hört av Eric mycket. Det finns en enda Internetmaskin i den by i Nordnorge där han jobbar. Den äger skolchefen. Vi har fått en trevlig australiensisk familjebåt utanpå oss vid Whangarei kaj. Pappan ska åka hem och jobba några veckor. Nu blir vi två mammor och sex barn i husbåt.

Birgitta Boye-Freudenthal