Ännu mera om barn ombord. Nya Zeeland.

Ariel IV 2000-03-26

Resebrev 90: ännu mera om barn ombord

Kanske barn måste ha tråkigt ibland. För att få igång sin skaparkraft. När vi seglar långa sträckor har barnen tråkigt. De läser böcker och vårt hemliga lager av serietidningar, lyssnar på band och spelar spel. Vi hittar på historier och leker ordlekar. Vi fiskar, spanar efter fåglar, valar och delfiner och badar, i spannduschar. Vi beundrar underbara solnedgångar och tittar efter stjärnbilder. Vi lagar mat, gör godis och bakar. Vi målar, spelar gitarr, munspel och flöjt. Vi bygger kojor på däck av filtar, badlakan och klädnypor.

Under tjugoen lugna dagar gled Ariel över Stilla Havet. Klart det blev långtråkigt. Kanske vi behöver varva ner på havet för att orka med mängden upplevelser och människor som möter när vi kommer iland. Ur långtråkigheten på havet föddes till slut någon fantastisk idé och barnen jobbade frenetiskt i dagar med den. Under olika seglingar gjorde de pennhållare av bambu, skålar av kokosnötsskal, armband av garn och rep, konstverk av strandfynd, blommor och djur i papper, bilar av hårdpapp, skrev böcker, sydde kläder och kulpåsar, täljde båtar, gubbar och djur i trä, tillverkade smycken av snäckor och musselskal och brände bilder på trä med hjälp av sol och förstoringsglas. De skapar nya spel. Det roligaste var "Sjukan". Straffkort gav nya sjukdomar. Av poängvinst blev man friskare och fick minskad feber. Förloraren dog.

På land bygger barnen kojor och hyddor av vass och palmblad och alla de naturens material vi hittar. Och de är smått professionella på sandskapelser; specialiserade på hoppande delfiner. På ett turistställe tjänade de flera hundra i en hatt. Rasmus fyllde tretton år förra veckan. Jag hade länge varit orolig för hur jag skulle kunna ordna en rolig fest för honom. Det fanns inte några seglarkamrater i hans ålder. Visserligen leker han med marinagänget som alla är yngre. Men den dag man blir tonåring är speciell. I veckan innan födelsedagen dök nyzeeländska Cathy, Howard och trettonåriga Nick upp. De är medlemmar i en förening för alla som har skola i hemmet. Föreningen har hundra medlemsfamiljer runt Whangarei. Vi hade träffat ordföranden och berättat om vårt "home schooling" system.

Nicks familj bygger långseglingsbåt i en lada hemma på sin gård, av trä sågat ur egna träd. Gården heter "Homeport". De har byggt i sju år. Pengar till utrustning tjänar de på mohairull från angoragetter. Familjen bjöd oss till sin gård, tog med barnen på sjöscoutläger över en helg, tog med oss till jolleseglingar på söndagar. På Rasmus födelsedag körde de oss med bil på utflykt till kauriskog. Rasmus blev himla nöjd med sin dag. Rasmus och Jens har långtråkigt ibland, är sjösjuka ibland, längtar hem ibland och saknar kamrater ibland. Men det är jag som har mest ont av det. Barn är härliga människor. De bekymrar sig inte. De tar situationer som de kommer och hittar nåt gott i allt.

Vi fick mail från pappa Eric i Norge idag. Han tittar ut över en och en halv meter snö i strålande sol, men kan inte ge sig ut och kasta snöboll. Han har jour som vanligt. I Whangarei är vintern på väg. Termometern meddelade sjutton grader i kajutan, när vi vaknade. Vår frukostyoghurt hade för första gången, inte tjocknat över natten. Grannbåtens öl ville inte jäsa i sin tunna. Det var tråkigt.

Birgitta Boye-Freudenthal