Resebrev nr 86 Nya Zeeland.

S/Y Ariel IV 2000-02-27

Resebrev 86:

Vi har köpt ny servis till vårt hem på Ariel IV. En stor händelse. De gamla plastfaten inköptes stolt till Ariel III för femton år sedan. De var från början vita, ovala i finsk tidlös design. Men avnjutna gula curryrätter, röda chilimiddagar och skurna grillgodsaker har under årens lopp lämnat mycket tydliga spår. Vårt flytande hem har nu fått ickeplastfat och glasglas. Den nya servisen är visserligen inte av porslin men ändå av ickeplast; nån sorts franskt okrossbart glas. Vita runda fat med blombård. Mer hemlikt kan det väl inte bli. Hela härligheten låg i den enda extraextraprislåda som fanns i hela affären.

På utsidan lyser vårt hem nytvättat, avrostat, nymålat, putsat och vaxat. Bommarna har fått läderklädsel som skydd mot vant och stag. Alla motorer spinner förnöjt. Seglen har fått förstärkningar och solmotståndiga kanter. Sprayhoodar och kapell är lagade och nytvättade. Sittbrunnsbord och dingegolv är slipade och nylackade. Och vi har målat ny färg i de solblekta stora namnbokstäverna på skvättskydden runt aktre sittbrunnen. Stora och illröda prålar de stolt Ariel IV, mot förbipasserande. Nu är det bara botten som ligger avflagnad och överväxt, under ytan. Eftersom vi åker kana upp och ner ur lera två gånger om dygnet är det ingen idi att måla botten förrän i mitten av april, strax innan vi ska ut på fritt hav igen.

Som belöning för allt jobb bjöd vi oss själva till Auckland på några dagar. Barnen ville se om American Cup båtarna verkligen är så stora i verklighet, som de ser ut på teve. Det är de. Vi ville uppleva internationell storseglaratmosfär runt kappseglingarna. Nyzeeländska vänner på "Soulmate" tog oss med ut till banan. Det kändes konstigt att se "Soulmate" avskalad och obebodd vilande vid hemmabrygga efter fem jordenruntår till havs. Hon seglade med oss förra året från Galapagos till Sällskapsöarna. Kappseglingsbanan var tätt inramad av åskådarbåtar, med röda sockor i alla storlekar hängande i master eller trädda över motorer. Och den svarta fanan med den nyzeeländska silverormbunken på. En motorbåt ombyggd till bil, en jättelastbåt lastad med öldrickande kappseglarfans, en enorm lyxkryssare med italienska flaggan draperad över hela sidan, fiskebåtar, kanoter, vattenmopeder, vanliga mittemellanbåtar, massor av glada partybåtar och så många vackra himla stora segelbåtar som vi aldrig förr sett på ett och samma ställe. Ofattbart att inga krockade. Havet rungade av hurrarop och lyckatillsånger när Black Magic tog täten. En liten andel italienska flaggor och våra hårt hållna europeiska tummar hjälpte inte.

Black Magic laget togs emot som hockey- eller fotbollshjältar när de bogserades in i hamnen. Inglasad på hedersplats med säkerhetsvakt stod pokalen; Americas Cup, sportvärldens äldsta trofi. Skapad 1848 i London. Från början känd som 100 Guinea Cup. 1851 utmanade skonaren "America" och vann den från Britterna. Det nutida namnet kommer från båten, inte från landet den tillhör. USA behöll bucklan i 122 år. Till dess Australien lyckades slå dem 1983, och slutligen Nya Zeeland förra gången. Många hoppas att Italien ska vinna i år så att American Cup blir en världsangelägenhet.

Bredvid kappseglingsbåtarna i hamnen låg ett tjugotal privata jättesegelbåtar med besättningar. Grekiska vänner på 120 fot "Maria Kristina" från Finland inbjöd oss att bo ombord. Vår familj fick tre stora hytter att disponera, var och en med eget badrum. Men i den stora matsalen serverades middagen på plastservis.

Birgitta Boye-Freudenthal