Resebrev nr 87 Nya Zeeland.
S/Y Ariel IV 2000-03-05
Resebrev 87
Nya grannar lägger till utanpå Ariel med jämna mellanrum. De stannar några dagar innan de får egen plats mellan pålar ute i hamnen eller fortsätter seglats runt Nya Zeeland. Senast kom brittiska "Two Souls" med Katherine, 63 år som skeppare. Hennes man dog för tio år sedan. Efter att ha seglat runt de flesta av Europas kappseglingsbanor med honom, kunde hon inte tänka sig att leva utan både livspartner och båt. Kappseglingsbåten byttes mot en tyngre och mer rymlig långfärdsbåt. Sedan dess har hon seglat över jordens hav med olika släktingar, vänner eller båtluffare som besättning. Och stannat länge på platser där hon trivts. Nu har hon goda vänner i många hamnar.
Till Whangarei kom hon med ett spänstigt par i sjuttioårsåldern som besättning. De skulle flyga hem till England. En vecka senare mönstrade hennes artonåriga dotterson på, för passage till Australien. Under de dagar hon bodde ensam här fixade hon en pump för att tömma sin dieseltank som fått in vatten. Hon gick på bio med lokala vänner, vandrade uppför ett berg med en amerikansk ensamseglare och åt middag med oss.
I en hård storm för fyra år sedan förlorade hon sitt roder, men klarade att segla båten i hamn med hjälp av ett nödroder och genom att balansera seglen noga. Förra året kolliderade hon med ett hårt föremål som flöt strax under ytan, i full fart. Ett hål i plastskrovet gick inte att täta helt. Båten sjönk långsamt. Av sitt livs samlade skatter fick Katherine bara med sina fotografier i nödflotten. I ett halvår letade hon ny båt och hittade vid jul "Two Souls" i Auckland. Sedan dess har hon seglat långsamt runt Nya Zeeland och lärt känna sitt nya hem. Båten är himla tom och opersonlig än.
Jag har också blivit ensam. Bara Rasmus och Jens är kvar. För flera veckor. Vi fick mail från Bankok där Eric varit tvungen att mellanlanda. Efter att verkligen ha försökt få jobb i Nya Zeeland gav han upp. Trots ett tjusigt papper från Storbritannien om behörighet för "The Commonwealth" ville man inte ha Erics läkartjänster här. Eller rättare sagt, man ville testa honom i tre månader. Tre månaders prov för en månads betalt jobb gick inte ihop. Och mina kulturkunskaper är svåra att korttidsanvända.
Så helt oplanerat har Eric tvingats ta paus i jordenruntseglingen för att flyga till snökalla Nordnorge. Till en liten läkarstation på Vesterålen strax norr om Lofoten. Inte många läkare vill arbeta så långt norrut. Trots att jobbet är intressant med båtambulans i skärgården och helikoptertransport till sjukhus. Några tusental människor i en kommun får sjukhjälp av hela tiden skiftande, kortidsvikarierande läkare. De arbetar hårt, oftast ensamma, ibland dygnet runt. Helmörka vintern däruppe är slut. Solen kommer upp en stund varje dag nu. Hoppas Eric klarar snön med sina tunna seglarskor och sina enda två par långbyxor. Vi gav honom en mössa med "Team New Zeeland" på, i avskedspresent. En jacka måste han köpa sig på vägen.
Ariel är himla tom och tyst. Christian är i Auckland och jobbar. Rasmus, Jens och jag försöker vänja oss vid att vara småfamilj. Katherine agerade extramormor för en kväll.
Birgitta Boye-Freudenthal