"Februarilov" Nya Zeeland.

S/Y Ariel IV 2000-02-06

Resebrev 83: "Februarilov"

Lätt trötta och griniga efter hårt båtjobb ett bra tag, beslöt vi oss för att ta februarilov. Barnen på Nya Zeeland har just börjat nytt skolår. Deras sommarlov är slut. När vi packat och lokaliserat tält, rygg- och sovsäckar längst in under och bakom all ordinarie båtutrustning, var klockan tre. Då kunde vi lika gärna se slutet på ännu ett nervkittlande race i American Cup mellan America One och italienska Prada. Alla fyra pojkarna Boye skriker högt och hoppar i soffan när America One4s spinnaker går i stycken eller när Prada lyckas komma före, i nån tuff manöver. Nyzeeländarna är lika fånigt glada som vi europier när storbudgetfräsaren Amerika kanske inte vinner.

De två första nätterna undersökte vi på storslaget vackra, campingplatser om vår vildmarksutrustning fortfarande fungerar och om våra madrassvana ryggar kan sova på liggunderlag. Natt nummer ett sov vi inte gott. Tredje dagen minimerade vi packning och trampade ut i vild vildmark. O vilken frihet. Som att sätta segel och styra ut på öppet hav. Vederkvickelse för själ och kropp. Stillhet och skönhet efter människostacken Whangarei. Öppna vidder för Boyebarnen och öppna sinnen för de stora. På tre dygn träffade vi inte en människa. Däremot fåglar, får, getter, vildsvin, harar, opossum och en liten papegoja. Från början fanns inga däggdjur förutom fladdermöss på Nya Zeeland. Under tidernas gång förstörde människan naturens balans genom att ta hit råttor, harar, hundar och katter. Och opossum som blivit stort problem. Vi ser hundratals ligga döda på vägar. De ser ut som en korsning mellan ekorre och tvättbjorn.

I tät trollskog med grönskimrande, mossbelupna och klängväxtklädda stammar, kämpade vi oss längs nästan osynliga stigar uppför vårt valda berg. Nya Zeeland erbjuder rikedom av vandringsvägar i alla svårighetsgrader. På bergets topp öppnade skogen för en ängsliknande högplatå namngiven "Honeymoon". Där stod två vita hästar. Som i Astrid Lindgrens underbara sagovärld väntade vi att något knytt eller väsen skulle dyka upp. Ormbunkar i alla höjder utgjorde bas i yppig grönska. Under ett fem meter hög bunke satt vi i skugga och energismaskade choklad. I en svenskfjällkall bäck skurade vi kängor och kläder som var leriga upp till låren. Barnen samlade stenbumlingar och byggde eldstad. Med elddon, flinta och fnöske, som vi fått i avskedspresent av vår vikingavän därhemma, tände vi grill- och myseld. Och solennedgången var lika vidunderligt flammande som över fritt hav. Men den var inte dubbel, i spegel, utan försvann snabbt bakom nästa berg. Mörkret var större däruppe.

Tältet är litet. ängsgräset var mjukt, mjukt och vi sov förunderligt gott och länge. Bilen stod parkerad hos en miljövän vi hittat på en gård vid bergets fot. Familjen bjöd på fottvätt och te när vi kom ner. Och info om att Prada vunnit två race till. På väg hem tillbringade vi en "once in a lifetime"dag på ökenliknande helhöga sanddyner, där vi åkte sandboard i full fart nerför himla fort, och rakt ut i havet. Plums, kallt, härligt. Tältet hittade hörna vid ett backpackerhärbärge. Högröstade diskussioner i natten om arabiska resmål och vad som är ursprungligt. Kollektivt lagad gröt till frukost. Toaletterna hette "restroom" fast amerikanerna sa de skulle till "bathroom". Vi gick bakom en buske.

Birgitta Boye -Freudenthal