Resebrev nr 82 Nya Zeeland.

S/Y Ariel IV 2000-01-27

Resebrev 82:

Vi har lyckats ta oss över franska gränsen! Långseglarna i Whangarei hamn är uppdelade i två läger; engelskspråkiga och franskspråkiga. I engelskspråkiga gruppen ingår engelsmän, amerikaner, skandinaver, holländare, tyskar och övriga. I den franskspråkiga gruppen ingår fransmän. Thierry och Florence på "Malvina" är den franska besättning vi träffat, som talar begripbar engelska. De har förstått att världskommunikation försiggår på engelska och kämpar med läroband och böcker varje dag. Så har de också lärt känna engelskpratarna; i tvättstugan, på bryggan eller i baren. Ofta bjuder Malvina några besättningar på middag, alltid övervägande engelskspråkiga. Vi kom dit och charmerades av kindpussande och elegant men enkel matetikett. Barnen tyckte det var genant att pussas i början. Speciellt med okända människor.

Amerikanerna lade fingrarna åt sidan och åt pizza med kniv och gaffel. Och de insåg att osten ska vara sist (eller åtminstone före desserten) och inte först. Den franska ceremonin kring ätande lever, även om båtliv starkt förenklat innehållet. Sex andra franska båtar i hamnen umgås med varandra. Men franska "Iemanja" har två barn ombord. För sina barn skulle vem som helst spränga gränser. Vi blev ditbjudna och tillbringade en rolig kväll med delvis obegriplig engelska, min rostiga ungdomsfranska, och kreativt kroppsspråk. Barnen spelade Monopol om Paris gator. På andra båtar har de spelat om Stockholm, Amsterdam, London och Atlanten. Vid kvällens slut hade de två franska flickorna lärt en hel del engelska. Med lätt skandinavisk accent. Som oftast gällde minsta motståndets lag. Jag hade hoppats att Rasmus och Jens skulle lära sig lite franska.

Dagen därpå lekte de fyra barnen utan uppehåll. Inte vet jag vilket språk de pratade på men himla kul hade de. Jobbtrötta for Ariel crew på söndagsutflykt till Whangarei Heads, i vår nya (lånade) tjusiga svarta bil. Svårt att hålla till vänster. Efter att ha arbetat under soltak i flera veckor hade vi förlorat vår solbränna. Nu ovana vid strandliv var vi exalterade över att få simma, kasta frisbee och spela fotboll i solvarm sand. Fast vattentemperaturen nog bara var kring tjugo. Christian tyckte det var för kallt.

Klippor av sandsten var urgröpta i underliga formationer. Mjuk sandsten vittrar fort. Inte många riktigt gamla maori kulturlämningar finns på Nya Zeeland. Stenarna har ätits upp av tiden. De vitas historia är här inte gammal nog för lämningar. Hur bortskämda vi européer är, med vackra gamla hus och ombonade torg, har jag inte riktigt förstått förrän jag sett Nya Zeelands "barackstäder". Och vi har hållbara stenar som berättar om våra urgamla förfäder.

Musik från ett skotskt lokalt säckpipeband som marscherade förbi, vittnade om äldre nyzeeländsk historia. Den försiggick annorstädes. Vita nyzeeländare vi mött är blandningar av europeiska drag. En skotsk mormor, en fransk morfar, en norsk farmor och en tysk farfar till exempel. En dam vi mötte stammar från Bjuv och Norra Vram. Hon tyckte det var fantastiskt att vi varit där. På hemväg från stranden noterade vi att nyzeeländska lantgårdar är små, små. Helt utan ladugårdar. Bara boningshus. Djuren behöver aldrig gå in. Inget hö eller halm måste lagras.

Birgitta Boye-Freudenthal