Resebrev nr 80 Nya Zeeland.
S/Y Ariel IV 2000-01-16
Resebrev 80:
Det var ett och ett halvt år sedan vi var i Sverige. Det var ett och ett halvt år sedan vi var hos tandläkaren. Vad jag inte insett är att våra tänder varit vana vid fluor. Det har tänderna inte fått i Söderhavet. Jens hade ont och till slut dunderont en natt. Vi trodde det var en tand som vägrade lämna utrymme för en ny, som kom underifrån. Men nej, hela den värkande tanden var ihålig och ytterligare två tänder hade hål. Efter sex bedövningssprutor drog tandläkaren ut tanden med tång. Hela Jens höll på att följa med upp ur stolen.
Sen var det, det där med ändrade "kostvanor". Att vi i brist på filmjölk, ätit olika ovana saker till frukost och strött socker på. Att vi ibland häller socker och citron i klorerat dricksvatten för att kamouflera pytonsmaken. Att läskeblasken flödar på många glada fester när vanlig vardag inte finns. Godis har vi inte smaskat. Godis i Polynesien var inte gott, tyckte barnen. Färsk mango och papaya var godare. Nu har jag sett alla i familjen, oroligt stå och granska sina tänder i spegeln. Vi har beställt undersökningstid och fått familjerabatt. Tandläkare på Nya Zeeland är, som nästan all annan verksamhet här, privat och tävlar om kunderna. Tandsköterskan var maori och konstaterade nöjt att svenskar tar av sig skor innan de går in. Det gör maorier också, men inte nyzeeländare. Jens är glad igen.
Eric är inte glad. Den skörade genuan är reklamerad och skickad till Auckland för lagning. Generatorn som inte fungerat på ett år ska tvingas i arbete igen. Stormotorn ska servas, riggen ska gås igenom, vinscharna ska plockas itu och smörjas, utombordsmotorerna, kortvågsradion, bandspelaren och tjuvlarmet ska lagas, gasoltuberna ska målas, toa ska avkalkas, ankarspelet och spisen ska få nya delar, vattentankarna och allt rostfritt ska rengöras, rost ska tas bort och hela botten ska slipas och målas. Mycket, mycket jobb innan vi kan ge oss ut på upptäcktsfärd och njuta av Nya Zeeland. När Eric åkte till Auckland för att diskutera seglen besökte han "America Cup Village" och såg "Prada", "America One", "Stars and Stripes" på nära håll. Det var kul.
Papolo från Schweiz jobbar stenhårt på annan båt. Som betalning för att han gratis fått segla med över Stilla Havet. Varje dag ser jag honom på kajen där han slipar och lackar, och slipar och lackar, golv, skåpsluckor, dingeåror och allehanda båtdelar. Varje kväll ser jag honom täckt av slipdamm försvinna in i duschen. Slitna kläder och aldrig några skor. Han äger bara det han har i sin ryggsäck, för tillfället stationerad på värdbåten franska "Malvina". Segling på olika båtar, evigt västerut, är hans liv. När han fyllde trettiosex ordnade Malvinafolket en grillfest på gräs invid bryggan. Papolo kan inte engelska. Först när jag mötte alla fransk-, tysk- och spansktalande seglare i hamnen förstod jag hur omtyckt denna tysta försynta man, med hästsvans och en pinne i örat, är. Vi la ihop "kiwidollar" till ett par riktigt fina vandrarskor.
Nya Zeelands nationalfågel heter kiwi. Den ser himla rolig ut, har lång böjd busig näbb och springer omkring, bara på natten. Många nyzeeländare har aldrig sett den utanför bur. När Nya Zeeland skulle marknadsföra en ny fruktsatsning på världsmarknaden döpte de om frukten från "kinesiskt krusbär" till "kiwi". Och jag tror att de flesta i världen vet hur den smakar. Nu för tiden kallar nyzeeländarna sig själva "kiwis" och sina typiska grejor kiwi det ena, och kiwi det andra. "Kiwienglish" är deras språk.
På grannbåten, amerikanska "Cygnus", slipas och lackas det också oupphörligen. Tvåbarnsfamiljen ombord har seglat i tre år och kommit till slutpunkten i sin resa. De ska sälja båten på Nya Zeeland för att återvända till USA och sitt vanliga liv. När hela golvet i kajutan skulle lackas i lager och torka flera dagar, flyttade familjen in på Ariel IV. Mamman Beths förfäder tillhörde de svenska emigranter som kom till Förenta Staterna på 1800-talet. Hon talade lyriskt om köttbullar som hennes mormor gjort. Vi lagade köttbullar en kväll och serverade dem ceremoniellt med lingonsylt. Cygnusfamiljen tycker att deras viktigaste mål med resan blivit uppfyllda. De ville ha mer tid med varandra och med sina barn. De ville visa barnen världen, i all dess spännande outgrundliga mångfald. De önskade att barnen påtagbart skulle förstå att materiella ting inte är självklar grund för lycka. Och de hoppades komma tillbaka hem med ett öppnare sinne inför vad som är viktigt.
I början hade vår nypåmönstrade besättning svårt att skära ost med vår hyvel. Vi tyckte det var kletigt att äta pizza med fingrarna. De gillade våra smörgåsbrickor. Och vi gillade skarpt deras pannkakor. Speciellt när de serverades till frukost. Vi har svårt för att säga "jag älskar dig", men lätt för att kramas. De säger "I love you" till alla de gillar men har svårt för kramkontakt.
Birgitta Boye-Freudenthal